En 23-årig engelsman kan komma att överlämnas till USA. Han satte upp en sida som hette TV-shack som innehöll länkar till platser där man kunde se tv-program strömmade online. För detta kan han få fem års fängelse.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår hur det kan komma sig. Att bli utlämnad till ett annat land och få fångelse, för upphovsrättsintrång. Brottet som i debatten jämfördes med att “palla äpplen” för bara några år sedan, har kommit långt.

Lobbyn för upphovsrättsindustrin har lyckats få till en väldigt fin position i lagstiftningarna runt om i världen. Och räcker inte den regionala lagstiftningen till, så kan de importera brottslingarna.

Detta fick vi ett ytterligare exempel på igår, när fyra personer i Nya Zeeland, samt tre från Estland, Tyskland och Slovakien arresterades av FBI. Det sägs att siten Megaupload, skadat upphovsrättsinnehavare till ett värde av 500 miljoner dollar.

Trekommafyramiljarder i svenska pengar. Som vanligt undrar jag varför rättighetsinnehavare inte själva dragit igång likartad business om det finns så mycket pengar att hämta.

Lite speciellt är det såklart också med tanke på att razzian mot Megaupload (som enligt rapporteringen kan ge upp till 55 års fängelse till varje anhållen) genomfördes dagen efter flera stora hemsidor online protesterat mot den förestående lagstiftningen i USA – SOPA och PIPA. Om inte annat lär ju behovet av att kunna få stänga ner siter överdriven, när det uppenbarligen går alldeles utmärkt ändå?

Lagstiftningsförslag, förresten, som trots att EU officiellt gått ut och sagt sig vara emot SOPA är på gång som en egen variant här. Lagstiftning om oss och rättigheter står som spön i backen. Ibland känns det som att vi står på ett torg där rättigheter saluförs till högstbjudande. Det är väl det som kallas marknadsekonomi, kanske.

Saker är sällan vad de utges för att vara och eftersom vi alla har en röv så är den till för att… ptjaa, ni kan ju “fylla i” resten själva. Vilket påminner mig om FRA. Härom dagen gjorde jag en bild för att illustrera det där med att det snackas så mycket, men i praktiken så blir det annorlunda.

Kontrollstation 2011. Året gick och ingen kontrollstation dök upp. Jag twittrade bilden till Staffan Danielsson (C) — som ofta lutade sig mot kontrollstationen som en slags empatisk försäkring. Typ, “nu när ni ombeds ha sämre rättigheter som medborgare, så ska i alla fall staten försöka tackla de problem som uppstår och blir det riktigt illa så får vi omvärdera beslutet”. Ungefär.

Han kände sig hedrad över bilden, skrev han. Och jag tänker att det är väl så — nu är lagarna, trots stora protester genomförda, och försäkringar som gjordes då har egentligen ingen bäring nu. För det reglerades egentligen inte, det sas bara.

De “vann” och förlorarna har egentligen inget att komma med. Verkar ju mest bara magsurt att gnälla i efterhand om att spelet var riggat, när vem som helst vet att det är spelets regler. Matchen är över och det är god sportsmanna-anda att inte sura efteråt.

Av samma anledning är det antagligen okej att FRA inte uppfyller de krav som faktiskt finns uppsatta. Och fortsätter göra det trots att de fått tillsägelse av Siun. FRA vann ju. Vad mer kan Siun göra än att säga “ajabaja”?

– Har vi ett påpekande förväntar vi oss att de följer det påpekandet. Tanken med kontrollverksamheten att de kontrollerade verksamheterna ska fungera så effektivt som möjligt, men också att de följer regelverket, säger Hans Jörgen Andersson som är ordförande i Siuns kontrollnämnd.

Det enda man kan hoppas på är att FRA av PR-skäl svarar upp till kritiken och åtgärdar det. Jag skriver “av PR-skäl”. För jag antar att FRA inte stängs ner medan oegentligheter undersöks av nån rättslig instans eller så? En kontrollstation, rentav? Nä, tänkte väl det.