När jag var yngre och barnvakt, blev killen jag passade jättearg på en pinngunga som han ramlade av från. När han slog till gungan for den tillbaka och slog honom i huvudet. Det här höll på en stund innan jag lyckades få bort honom, ilska är som bekant inte särskilt logisk. Ett par präktiga bulor senare var egentligen ingen läxa lärd, ungefär.

Ibland blir jag också sådär arg — på ett sätt som antagligen är skadligt för mig. En slags donquijote-ilska som inte förändrar saker och som inte leder till ett dugg annat än stryk eller möjligen cancer. Inte för att jag tvångsmässigt måste se solsken i varenda gathörn och gå runt och flina som en påtänd hippie — det är bara den där okonstruktiva ilskan jag vill undvika. För motsatsen finns ju också, där ilska ger energi och styrka till saker som synes vara oöverstigligt svåra. Tricket är väl lite att se skillnad på de ena och det andra.

Ett typiskt exempel på icke-konstruktiv ilska uppstår när jag ser Per Strömbäck dyka upp i tidningsspalterna. Han är en lobbyist, betalad av vissa för att driva fram olika lagförslag. Helt okej (eller vad man nu ska säga), om det inte vore för att han sällan eller aldrig framstår vara just lobbyist när han syns i media. Där kallas han “upphovsrättsdebattör”, “skribent”, eller dylikt. Som värst har han kallats “branschrepresentant”, tror jag.

Per Strömbäck har blivit min poster boy för saker i samhället som vi mellan varven har anledning att skämmas för så smått. Samhällsdebattörer är egentligen inte alltid samhällsdebattörer längre, utan en artificiellt påklistrad etikett designad att… ptjaa… luras lite. När titlar dyker upp i tidningarna är det inte helt lätt för läsare att veta vad som är vad.

Många är exemplen på herrar och damer som i ett sammanhang är professor och i ett annat sammanhang är som resten av oss: lekman med åsikt. Alldeles för ofta misstas ren åsiktsbaserad spekulation som expertis. Ibland på design, ibland av misstag. Att vara expert på ett område innebär inte automatiskt expertis på alla områden. Det här vet alla, men det är ändå en luring mellan varven.

En strategi som använts förr och även kommer att användas framöver. Det är något man helt enkelt måste stå ut med, det är skitlarvigt och onödigt av mig att bli ilsken på det även om det helt klart förtjänar synas i sömmarna lite oftare. Det är en såndär “på gott och ont”-grej. Om möjligheten inte fanns för en lobbyist skulle den inte finnas för mig.

Då menar jag inte att jag tänker slänga på mig etiketter designade att luras — utan möjligheten att föra fram en åsikt någorlunda smärtfritt. Kanske lika bra att vara tydlig där. ;)