Om alla människor var instängda i madrasserade celler skulle världen vara bättre, säger vi som samhälle alldeles för ofta. Vi skulle inte kunna utsätta varandra för minsta lilla störning i tillvaron. Lugn och ro, ordning och reda. Inga rökare som förpestar, inga högljudda samtal att störas av, inga människor som står på fel sida i rulltrappan, inga fula människor att störa sig på som inte lever upp till subjektiva skönhetsideal, inga störande moment av mänsklig interaktion.

Perfektionism, ordning och reda — har ett högt pris, alla borde vara medvetna om det, men när jag ser mig omkring så verkar de flesta åtminstone strunta i det. Oändligt med energi går till att diskutera vad vilka grupper i samhället behöver förändra för att passa in, och nästan ingen alls till det egna ansvaret att inte hjälpa till att skapa en bubbla där ingen kan göra mer än att försiktigt andas innan syret tar slut.

Denna ständiga dragning åt samhällelig nekrofili är oerhört ansträngande att tackla. Där det livlösa, intill gränsen döda, upplevs vara perfektionism. Där lågmäldhet och homogenitet upplevs som estetiska ideal. Där alla bilar är i samma fyra färger, där husen är målade i samma färger och där en avstickande attityd upplevs närmast vara samhällsfarlig. Där ingen ska märkas av i någon aspekt, över huvud taget.

Att bli trampad på liktornen i tunnelbanan, få en pust av mjölkdrickarens andedräkt i ansiktet på morgonen, skrika i telefonen för att höras igenom trafikbullret — irriterande imperfektioner som är oerhört värdefulla tecken på att vi lever och existerar. Lika värdefullt som att se en orange dörr mitt ibland alla bruna, en gul jacka bland alla svarta, ett par blommiga kängor bland alla brun-gråa. Det är nästan patetiskt att det är modigt att våga synas, kännas lukten av, existera.

På sistone har jag alltför ofta blivit påmind om mitt gamla favorituttryck “hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Av olika anledningar känner jag mig föranledd att vara tydlig: Jag är hellre någons “skit i en hörna” än smälter in i ett homogent fobi-inspirerat ideal av perfektion. För jag kan inte se att det leder till något annat än ett madrasserat hörn i en cell. Även om du kanske skulle vilja se mig där, gissar jag att du inte vill sitta där själv, för så jävla perfekt är inte du heller.