Man ska inte dö nyfiken, sägs det, och det är väl den motivationen som styrt de gånger jag testat mina gränser. Det har inte handlat om positiv nyfikenhet alltid, utan test om jag verkligen klarar av saker. Det var riktigt läskigt när jag hoppade bungee på världsutställningen i Sevilla trots orationell höjdrädsla. Eller tog dykcert trots att jag simmar uselt och tycker det är lite obehagligt på djupt vatten.

Så här sista näst sista dagen på mitt skäggprojekt kan jag väl erkänna att detta är bland det läskigaste jag gjort nånsin.

Jag fattade aldrig riktigt att den aspekten skulle finnas där, när jag väl bestämde mig. Kul, tänkte jag mest, ska bli spännande att se hur mycket skägg det är, ungefär. Jag förstod i och för sig att folk skulle kolla, men tänkte att det inte skulle vara några större problem. I början noterade jag inte ens om folk i sin tur noterade skägget. Visst har jag glatt mött någons blick eller uppskattande leende genom åren, sånt är bara trevligt, men jag har egentligen aldrig märkt av om nån kollat eller så, det har helt enkelt inte varit relevant.

Jag inte bara säger att jag skiter i vad folk anser om mitt utseende, jag skiter verkligen på riktigt i vad folk tycker. Ett litet dilemma för ett sånt här projekt, eftersom det nånstans är intressant hur andra reagerar. Så jag började träna mig själv i att försöka se om omgivningen tittade. Ni vet, for science.

Det är inte ett helt sunt tillstånd att befinna sig i, insåg jag. “Tittade nån nu? Märkte nån att jag har skägg? Undrar vad de tänker?” Att utsätta sig frivilligt för andra människors bedömning är en ganska knivig situation att hantera. Jag tillät — nej odlade rejält — ett slags frö för generell osäkerhet, som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera efter ett tag.

Bäst fungerade det när jag umgicks med vänner, så man kan prata om det öppet, och de som eventuellt är nyfikna kan lyssna då. Som när jag åkte hem till syrran i Eskilstuna och hon bara dog av skratt åt mitt skägg, samtidigt som brevbäraren råkade komma förbi. Vi kunde skoja om det, och han kunde titta ohämmat och skratta han också. Eller som när min moster i kramen sa något om skägg som mode, “för Stockholmare hittar ju på så mycket”. Eller servitören på O’Learys som när han bar in grejerna fick höra historier, när jag pratade med min vän över en bit mat.

Men varje gång jag tagit mig nånstans ensam, har det stödet inte funnits. Och folk har tittat. Eftersom jag är en såndär som ler, när jag möter blickar hos andra har det gått bra. Folk slappnar av när man ler — JAG slappnar av när jag ler. Det svåraste att tackla har varit sidoblicken, eller de där som tittat precis överallt runt ansiktet för att inte röja att blicken faller på skägget. Och som en slags smaklös ingrediens som krånglar till det, osäkerheten. “Tittade verkligen nån, inbillar jag mig nu?” Det orättvisa i att uppfatta andra som något de kanske inte alls är — samtidigt som jag ju vet att jag bryter ett slags tabu som skapar reaktioner.

Inte en enda person kommenterade skägget, om det så var i kön på Ica där man småpratat eller nån annanstans. Vilket är helt jäkla otroligt — folk är så artiga och jag blir på sätt och vis glad när jag tänker på det. Men kryddat med osäkerhet blir det inte en helt positiv erfarenhet. Visst, det hade såklart varit mycket värre om någon tagit mitt “brott mot sociala konvenansen” som ursäkt för att slippa vara artig, vara aggressiv eller på nåt sätt attackera mig. Det är kanske just den reaktionen som vi som människor är mest rädda för, och gör att vi förhåller oss till socialt acceptabla gränsdragningar generellt sett.

Sånt händer emellertid inte — i alla fall är det inte den erfarenhet jag gjort. Kanske om jag hade tagit mig till platser där det funnits alkohol, men jag vet inte. Det största problemet är mina egna reflexer om hur andra reagerar. Det ska därför bli lite skönt att ta bort tofsarna (för mer hann det inte bli).

Samtidigt som jag nog antagligen kommer att ha dåligt samvete för det. Jag borde kanske envisas ett tag till, komma över tröskeln och försöka inträda precis samma vanliga naturliga tillstånd som jag brukar befinna mig i… Fast med skägg. Det känns som att det bor en viktig princip här nånstans. Eller kanske mest bara är det ytterligare en sån där grej vars läskighet jag måste testa, för att se om jag klarar av.

Kanske, vi får se. Kanske när jag tacklat det socialt krångliga med att vara skäggig dam på en arbetsplats, med kunder som inte nödvändigtvis förstår varför man skulle vilja ha hår på hakan, så provar jag att göra det i ett år eller så i framtiden. Men jag ska i alla fall ha tofsarna i morgon på jobbet. Magen hisnar lite, men kollegorna vet om att jag gjort detta och jag vill ju ändå att de ska få se det. En gång, åtminstone. Nån slags stolthet där nånstans, om än omgärdad av osäkerhet som ifrågasätter om jag verkligen har rätt till det.

Det känns i alla fall helrätt att pilla mig i skägget en kväll till.

//edit: Lite frågor och svar här också.

//uppdatering 14 okt 2012: DN har en liten artikel om skäggprojektet, med anledning av en utställning på Nordiska museet om hår.