Jag störs lite av hur enkelt det är för människor med starka opinionsbildande positioner att slänga sig med ord som “rättshaverist” och andra nedsättande epitet om de som valt att stötta Assange. Det spelar kanske inte så stor roll för de flesta när det handlar om enstaka debattörer i ett ständigt rörligt twitterflöde, men det blir riktigt problematiskt när tongångarna dyker upp från priviligierade positioner i mediala sammanhang, anser jag.

Visserligen håller jag inte med om att det skulle vara så farligt att Assange kommer till Sverige för att genomföra förhöret — om inte annat har han själv en stark poäng i att det är många ögon som följer händelserna nu. För många för att några stolpiller och ett plan från Bromma skulle kunna lyfta obemärkt. Dessutom så anser jag att hans ställningstagande att söka asyl i Ecuador mår bra av att ifrågasättas.

Jag håller däremot inte med om att de som försvarar hans beslut att inte åka hit, är av en del av befolkningen som inte förtjänar nån slags grundläggande insikt eller förståelse för ställningstagandet. Att vifta bort människors anledningar till misstro för myndigheter och regerings agerande när det handlar om att hålla sig väl med USA, ser lika illa ut som när någon hojtar statsfeminism i mina ögon. (edit: Läs gärna Marianne Lindberg De Geers korta fundering.)

Nu handlar det inte om respekt, precis, överlag i debatten. Gudarna ska veta att jag inte känt mig särskilt respekterad alltid, som inte köpt Assange retorik rakt av. Jag är lite för ifrågasättande av auktoritet för att nånsin lägga den sortens makt i händerna på någon enskild individ, och mothugg är det i långa loppet överkomliga priset jag får betala. Det kanske å andra sidan förklarar varför jag inte är helt nöjd med hur tongångarna utvecklas från motstående håll.

När Oisin Cantwell kallar Assange för “fegt kräk” i Aftonbladet är det inte enbart en enskild kolumnist som luftar sin personliga besvikelse över Assange, även om formatet både tillåter och uppmuntrar till den sortens inlägg. Det är också en maktfaktor, en auktoritet, en person på en tidning som har stor räckvidd. Det blir en kantboll, han nöjer sig i alla fall med att rikta sin ilska mot Assange. Hit nånstans kan jag tycka att det är “fair game”. Han är besviken, vem vet, det kan handla om att han själv känt stort förtroende för Wikileaks och idag känner sig lurad. Det är många som uttrycker liknande.

Men i hans följande text utökas ilskan att omfatta alla som stöttar Assange — och som jag läser tonen, alla som avvaktar att ta ställning alls för eller emot får en släng av den här sleven som känner tvekan inför att välja “rätt lag”:

“Assange och folket kring honom har förvrängt diverse omständigheter bortom det absurdas gräns, något som applåderas av en rörig fanclub bestående av antifeminister, rättshaverister och de konspirationsteoretiker som för närvarande inte är upptagna med Palmemordet eller sin elallergi.”

När Martin Jönsson skriver att han anser att Assange helt tappat verklighetsuppfattningen, blir det också lite konstigt tyvärr. Alla problem beror på Assange, är hans slutsats. Exempel: stora banker (som inte haft några problem att skicka pengar vidare till så illustra organisationer som Ku Klux Klan o.dyl.) helt enkelt stoppar pengaflödet till Wikileaks — finns inte med ens som en fotnot. Alltså, det känns inte helt okej att Visa och andra kan göra såna här grejer lite hejsan hoppsan. Än mindre okej blir det, om det faktumet sen mest bara skits i och det indikeras att folk slutat donera för att Assange är ett arsel.

Plötsligt ekar samma slags enkelspåriga avfärdande som kritiseras hos anhängare, fast nu från medier. Vi som sitter lite mitt-emellan, och försöker förstå och dra slutsatser tvingas välja mellan fundamentalistiska avfärdanden av betydande mått. Lika lite som jag köper Assange självutnämnda ledarskap rakt upp och ner, köper jag vinkeln att alla människor som känner tvivel är dumma i huvudet, på ett eller annat sätt. Media har inte minst själva bidragit till en rejäl dos tvivel om myndigheterna alltid har människors bästa för ögonen.

Helt sant är det att det råder flera missförstånd om vad som är sanning och vad som är påhitt. Dessutom känner jag stark tvekan till alla som skapat sig ett namn i den här cirkusen — det är omöjligt vid det här laget, att skilja mellan vad som är rättfärdigt och vad som är drivmedel för egna karriärer och inte minst egon. För att inte tala om hur mycket prestige det gått i det här ärendet. Där är Assange knappast ensam representant. Och att jag som alltid känner stor tveksamhet att hänga upp rörelser kring en enskild person.

Jag tänker emellertid att kanske, möjligen, är detta ett gyllene tillfälle för initierade analyser om bakgrunden till mångas misstro mot — och mellan varven renodlad rädsla för — myndigheter?