Visste du att Gandhi slog sin fru? Det visste inte jag — men tydligen är det så. Jag vet inte i vilken utsträckning, men åtminstone en gång enligt hans självbiografi, för att hans fru inte gjort rent latrintunnan. Gandhi har alltid varit fantastisk i mina ögon, lite mer än människa, på sätt och vis, som klarat av att möta våld och förtryck med anti-våldsamma aktioner. Ett föredöme. Förutom att han slog sin fru då.

Det finns några människor som fått en slags övermänsklig status i mitt sinne. John Lennon är en sån kille. Fantastiskt budskap, fantastisk musiker… ja, allt med honom känns verkligen älskansvärt. Förutom det där med att han slog sin fru då. Och var en ganska taskig farsa, ovanpå det. Eller kanske hänger det ena ihop med det andra.

Dessa båda ikoner, vars minne jag vårdat och gjort till mitt, fick sin gloria på sniskan bara härom veckan, då någon på ett forum online poängterade “jamen, varför är ni så hårda mot Chris Brown men dyrkar Lennon och Gandhi?” Chris Brown är en nutida idol, som visserligen dyrkas av många, och av etablissemang förlåtits (som låter honom uppträda) — men slog sin flickvän. Brutalt. Många av oss har funderat över hyckleriet i musikbranschen som välkomnar honom tillbaka, och då därmed gör det svårare för kvinnan (också hon artist) att få tillgång till tryggt utrymme.

Jag vet faktiskt inte hur jag hade uppfattat Lennon om jag hade registrerat det faktumet, back in the day, när han nästlade sig in i mitt hjärta. Med en rysning inser jag dessutom att när jag var barn och lärde mig om Gandhi, så hade antagligen inte hustrumisshandel skapat nån större reakion, som det gör idag.

Ingen människa är mer än människa, vet jag ju, logiskt. I hjärtat, när man väl släppt in någon, är det svårare att vara sådär rationell. Och känslan av att vara bedragen känns lite i magen till och med. Om alla kroppsliga referenser ursäktas.

Rationellt kan jag se att, visst, det är skillnad på saker. Båda dessa herrar genomförde fantastiska saker som påverkat de flesta av oss. Till och med människor som kanske rent av aldrig hört talas om dem, lever i en verklighet som har påverkats av deras existens och därmed format den på olika sätt.

När jag fick veta att min barndomsidol Gary Glitter våldfört sig på barn, så kunde jag inte med att lyssna på hans musik längre. Till och med stackars Suzy Quattro fick en liten släng av den sleven, som påminde så mycket om hans musik. Det är ett beslut taget i affekt, helt känslobaserat och handlar inte om logik. Där har jag inte kunnat separera människan från artisten.

Jag mår lite illa över mina funderingar över hur eller om jag ska revidera min förtjusning för Lennons musik, eller beundran för Gandhis livsverk. Kommer Imagine skorra falskt nästa gång jag hör den? Jag vill inte förvägra dem den beundran de förtjänar nånstans, men jag vill å andra sidan inte heller bidra till en kultur av att det är okej att behandla andra människor hur som helst, så länge de gör “bra saker” för mig.

Vet inte riktigt var jag ska göra av alla funderingar, om jag missar något relevant som jag behöver för att rodda upp i det. Så jag slänger ut tanken så här, så länge.

För faktum är att jag i vissa fall inte tvekat en sekund att vara toklojal, trots att jag inte vetat tillräckligt om dessa personer för att ge bort det. I andra fall har jag avfärdat människor helt, och kunnat bortse från förmildrande omständigheter. Jag vet inte om jag vill ha en knivskarp konsekvens att förhålla mig till här ens, känns nästan omänskligt.

Eller om jag gör en känslomässig värdering “jamen det HÄR tycker jag så mycket om, så då kan jag förlåta övertramp jag ogillar annars”. Det är en riktig rysare att fundera på.