Mellan varven har jag hamnat i diskussioner om språkliga käpphästar. En och annan har jag till och med dragit igång själv. Som när vi några stycken fnissade lite kring skrivregler för smileys. Ska det vara en extra slutparentes när det är en smiley i parentesen? Eller det där med att jag på sistone börjat känna mig för gammal för att skriva “LOL” så det blir “hahahaha” utskrivet istället.

Chattifiering av språket, engelska låneord, de eller dom — viktiga frågeställningar, som jag ibland känner nästan är besläktade med frågan “ser min rumpa tjock ut i de här brallorna?”. Det handlar om hur andra uppfattar en i skrift. Såklart, det subjektiva i om rumpan är tjock, eller det underförstådda i om det är acceptabelt eller inte, ligger i betraktarens öga. Det går inte riktigt att bestämma vad andra ska få för uppfattning. En smiley ser exempelvis aldrig bra ut, för den som upplever dessa som andefattiga.

Språket lever. Det utvecklas och förändras ständigt. Få är det, som skriver prickfritt — kanske mest för att det ibland är svårt att lägga ett exakt facit på något som inte står still? Man har sina favoritbrallor även i skrift, vissa trivs man med, vissa jeans behöver tvättas några gånger innan de sitter rätt och andra skaver för evigt obekvämt.

Ett exempel på vårt ständigt utvecklande av språket är engelska uttryck. Hosta är inte ett ord som betyder nåt annat än, ptjaa, hosta, för mig när jag läser det. Sägs det i tal, är det enklare, eftersom det engelska oftast hörs då. Eller, här sitter jag och låter som att det finns en regel — jag menar såklart att när jag säger ordet högt så blir det med en engelsk touche.

Ungefär som man kan skilja agnarna från vetet genom att höra folk säga “ra-uter” eller “rooter”, i dagligt tal. Jag har för övrigt fortfarande inte hittat ett sätt att säga “wifi” på som jag trivs med. Trådlöst får funka ett tag till, även om det allt mer börjar känns smått grammofonspelare att säga, av nån subjektiv anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på i skrivande stund.

Vissa ord och uttryck är mest bara kul att sitta och tjöta om vad som gäller. Alla har käpphästar och känner att schysst är mer rätt än shysst. Eller juste. Problem kan uppstå i den stund nån blir förbannad av att se ordet. “Du ser jävligt dum ut i de där brallorna, vänligen ta av dom.” Alldeles oavsett hur bekväm man känner sig med det.

Att det inte finns något facit är de två diskussioner som gått parallellt den senaste veckan. Ett bekvämt ord för den ena kan vara kränkande för den andra. Att det för någon skulle kunna upplevas att “svarting” inte är rasistisk gjorde mig smått förvånad. Men nog borde väl alla kunna enas om att det åtminstone är oartigt att kalla någon för svarting, även om du inte är rasist?

Samtidigt kan en del bli kränkta av ett ord som inte ens är riktat till dem, “hen” har klättrat upp på listorna av saker som kränker. Själv köpte jag inte “hen” rakt av. Kändes… konstigt. Men onekligen har det sina värden. Det är ju ganska praktiskt, till exempel, att slippa behöva fundera fram alternativa formuleringar när ett “hen” finns att tillgå. En inte helt ovanlig grund många av våra ord står på.

Det handlar om subjektiva värderingar och folks känsla för både rättigheter och vad som är rätt och fel i en salig röra.

Även om jag personligen inte upplever “hen” vara särskilt kontroversiellt, så tänker jag inte sätta mig på särskilt höga hästar: Du-reformen ställde till med en massa rabalder när det begav sig, och idag kan jag känna stor irritation när serveringspersonal på krogen envisas med att säga “ni”, trots att de gör det för att visa artighet. Behov som uppstår för en grupp, känns påtvingad för den andra gruppen.

Humor blir det i alla fall för mig, när “hen” uppfattas vara problematiskt för att läsaren associerar till det engelska ordet “höna”.