Det här blir långt, och är en pågående fundering om hur vi i samhället ska kunna synas och höras på ett vettigt sätt. Jag ber om ursäkt om det på sina ställen låter naivt eller så, men men, det hoppas jag att ni står ut med.

Jag har hängt med de senaste dagarna i er mastodonttråd på Flashback om Julian Assange (skrev lite om det här). Anledning till att jag hamnade där och började läsa, var för att Mattias Bjärnemalm plötsligt började kritiseras på twitter under Piratpartitaggen. Hade jag inte följt den taggen, hade jag antagligen inte alls lagt märke till det.

Ur ett perspektiv är Assange en stor fråga, men själva diskussionerna kring fallet är inte särskilt omfattande ur ett brett folkbildande perspektiv precis. Amelia Andersdotter, som deltog i tråden, har på olika sätt försökt beskriva vad hon upplever att folk själva kan göra. Bland annat det där med att på olika sätt lyfta frågeställningarna så folk över huvud taget vet om att det existerar ett problem.

Hon får regelmässigt verbalt stryk av er i tråden, som inte verkar nöja er med mindre än att “hon sparkar Mattias Bjärnemalm”. Det krävs ett offerlamm, som jag läser det, för att ni över huvud taget ska känna respekt nog att lyssna på henne. Å andra sidan så upplever jag det som att hennes förslag till medvetandegörande även skapar reaktionen “inte är någon idé”, så kanske är ett ev. avskedande av Mab lösare kopplat, jag vet inte.

Fortlöpande under det att jag följt tråden har jag i alla fall inte riktigt fattat varför det är okej att vara oförskämd mot Amelia, Mab och andra som deltagit och lyfts i tråden, men kränkande när ni bemöts av likartad raljerande ton. Dum i huvudet är en bedömning som alldeles för många inlägg har, som reaktion mot specifika personers åsikter.

Om det nu är kränkande för en part att svepande generaliseringar och fördomar används som beslutsgrund för ställningstagande, så torde det ju vara viktigt att inte ägna sig åt sånt själv. Men så är det inte riktigt. Har man valt “rätt sida” åsiktsmässigt, så går det bra att anklaga vem som helst för vad som helst, utan belägg, är ett bestående intryck jag fått tyvärr.

Sen slog det mig.

Det handlar, tror jag, om att ni som hänger i den där tråden är “osynliga”. Dels är det väldigt lätt att skita i det som sägs på Flashback. Det är t.o.m. lätt att avfärda det BARA FÖR ATT det skrivs något där. Få är det, som tar det som sägs där på allvar, såvida inte någon specifikt har något att tjäna på det genom att lyfta på annan plats. Detta till trots att forumet förärats med en guldspade för journalistiskt gräv, och är ganska omfattande i både ämnen och diskussioner.

Det stora antal postningar som finns i den tråden går relativt obemärkta förbi ur ett samhällsperspektiv. När nån äntligen omsider ser, kan välmenande råd lätt upplevas som översittaraktigt. Flera av er använder det stora antalet sidor i tråden som motivering, när ni sågar. “Du ska inte komma hit och tro att du är nåt” andas många kommentarer. Det är ganska förståeligt. Jag tror de flesta av oss känner igen den känslan.

Problemet är såklart att reaktionen direkt motverkar det som verkar vara den övergripande viljan — att Julian Assange blivit orättvist bedömd och något behöver “rättas till”. Det finns olika spår av aktivism man kan ta till, om ni på allvar vill hjälpa, men “det är ingen idé” är det vanligaste argumentet mot.

Samtidigt som det finns en poäng i det svåra i att opinionsbilda utanför sina egna kretsar, och hur mycket otacksamt arbete det innebär, så är det ju så att inget arbete föder inget resultat.

Så det blir en motsättning av det proklamerade intresset och den upplevda verkligheten. Den uppmärksamhet som krävs för att frågeställningen ska breddas och bli mer allmänt känd motarbetas helt enkelt av er (ofrivilligt), för era reaktioner ger en bild av att ni nog “antagligen gillar att gnälla mer än att jobba för förändring”. Det blir ett moment 22 här, där det hur länge som helst ropas på stöd, men stödet förkastas för att diskussionen förts så länge att de nya inte hängt med i alla svängar.

Hela den här diskussionen blir så symptomatiskt. Den har skett massor av gånger förr, och kommer att ske massor av gånger igen. De som ber om att andra borde jobba för olika slags förändringar, skrämmer bort potentiellt stöd med socialt betingade negativa reaktioner, för att de — och emellanåt med rätta — upplever sig bli trampade på i “låt mig hjälpa dig på det sätt jag kan”-processen.

I just det här fallet blir det extra tydligt hur ett tillfälle slarvas bort på sätt och vis, då det handlar om en kommentar som Mattias Bjärnemalm gjort i en motion som behandlar eventuellt utspel från Piratpartiet för att stödja Assange. Fokus landar på hans kommentar, vars avsikt är att bilda opinion mot motionen som ej röstats om ännu, istället för att lyfta den nya möjlighet som motionen skapar, att knirka upp en dörröppning för att dra fokus till frågan.

Jag har själv inte bestämt mig för hur jag ska rösta i den motionen – jag upplever yrkandet inte vara helt rätt ute, men är öppen för att kritisera politiska felsteg i processen kring eventuell utlämning. Mitt intryck av Assange som person är irrelevant, jag vill inte att det ska handla om honom som person — har aldrig velat det — men är intresserad av behandlingen i sak. Ironin här är att jag hade behövt stöd och hjälp för att veta vilken typ av yrkande som hade behövts, från de som är ordentligt insatta i frågeställningen. I stället kom allt att handla om en person, som opinionsbildar enligt sin övertygelse.

Men summa summarum, egentligen är det spåret irrelevant det också, eftersom diskussionen har fastnat på Flashback. Hade jag inte följt en tagg på twitter hade jag inte ens vetat om att den resurstråden funnits. Så hur man än ser det, så letar sig inte opinionsbildningen ut bland folk i någon större omfattning, den som är viktig alltså, om själva sakfrågan.

Tålamodet som hållit tråden vid liv i över 4100 sidor, har inte räckt till för att initiera nya aktivister och insatta utanför “bubblan” för saken. Det är ett problem, faktiskt, inte bara specifikt i Assange-debatten utan även generellt i vilken frågeställning som helst.

“Great minds discuss ideas. Average minds discuss events. Small minds discuss people.” — Eleanor Roosevelt

Ingen syns egentligen när ingen tittar. Jag vet inte riktigt hur man kommer åt det. Men det vi borde börja bli redo att lära oss är att vi inte kommer nånstans med att bli förbannade på de “enkla sakerna”, eftersom det har visat sig slarva bort de viktiga tillfällen, som dyker upp alldeles för sällan.

Det känns, kort sagt, som att jag verkligen måste kämpa för hitta en ingång som “tillåts” för att ge stöd i principiella frågeställningar kring Assange-affären, och det är en rätt obehaglig känsla. Det är som att tvingas att tycka något, vilket få nog egentligen tycker om. Kanske skänker det lite ljus över min insats i de här debatterna hittills, som jag ser har omnämnts mellan varven i tråden.

Jag valde att posta det här, eftersom jag tänker att tråden har gått tillräckligt OT redan.