3D-printning är en sån där grej som jag liksom känner av i magen, på nåt sätt, varje gång jag tänker på det. Möjligheterna! Och för att inte tala om den potential till utveckling som jag inte ens förstår i dagsläget, eftersom det inte funnits.

Då det bara för några år sedan var rena rama science-fiction att fundera över dylikt, baxnar jag ibland när jag funderar över hur vi faktiskt lever i en tid då det så att säga inte är science-fiction längre. 3D-printning är ju på sätt och vis replikatorn från Star Trek, t.ex.

http://electronics.howstuffworks.com/10-star-trek-technologies.htm
http://opassande.se/index.php/2012/08/04/tankelasning/

Vad som händer med världen och världsbilden, den dag du kan printa ut dina saker i hemmet, kan vi bara gissa. Självklart tänker jag på hur det stigmatiseras kring fildelning t.ex. — som väl antagligen när och om tanken diskuterades innan det blev vardagsmat, sågs ur ett mer utopiskt perspektiv generellt sett.

Skulle möjligheten att printa exempelvis en bil ses som en samhällsutveckling eller samhällsfara, undrar jag så smått.

På sistone ser jag mest bara tecken på att vi som samhälle inte riktigt förbereder oss för den potential vi sitter på. Det debatteras vacciner och för första gången på årtionden så dör barn i mässlingen, pga rädsla för vad vaccinet upplevs kunna skapa för skador.

Vi diskuterar genmanipulerade grödor, och där det är sunt att ha lite lagom dos skepsis (som ju är en bra grundplatta för förbättring och förädling) slår det ibland över till direkt rädsla för utveckling. Nästan helt oberoende av vilken typ av utveckling det handlar om.

http://opassande.se/index.php/2011/08/21/jag-valjer-utveckling-for-500-tack/

Ibland glider förändringar in i samhället sömlöst, det känns naturligt. Andra känns påtvingade och artificiella. Vi ser kanske inte problemet, eller vi håller kanske inte med om problemformuleringen. Den sortens motsättningar gör det svårt för innovationer att få plats i samhället. Vad behöver vi och till vilket pris, debatteras.

Samtidigt som det finns en rätt stark opinion som tar sig uttryck i att vi "inte har råd" att satsa på exempelvis rymdforskning, sitter jag hemma vid köksbordet och undrar hur länge vi har råd att inte satsa. Det har uppstått nån slags skiljelinje som baseras på rädsla och emellanåt okunskap som skapar osäkerhet.

Under tiden så passar jag på att njuta av såna här till synes små förändringar av omgivningen i vardagen. I filmen nedanför används 3D-printningsteknologi som ett verktyg för att förändra genom att piffa till, vad man kan kalla, skavanker i vår omgivning. Teknologin är här, och utvecklingspotentialen får det som sagt att hisna i magen.

#opassande  

Google+: Reshared 5 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.