Piratpartiet kan inte stötta Anonymous som rörelse. Även om det många gånger är så att intressen delas ibland. Det handlar om hur Anon-rörelsen är slumpartad på design — vem som helst kan göra vad som helst och klistra på en anon-stämpel på det hela. Det går inte att ge en s.k. carte-blanch av stöd till en rörelse som fungerar på det viset.

Det kan lika gärna handla om att vi läser om hur Anonymous har hackat och som minst tagit del av, kanske kopierat ut, patientjournaler för en massa människor — en aktion som det inte går att stötta på minsta lilla vis. Det kan också handla om att det pågår en kraftansträngning att dra igång en internationell manifestation mot Indect — vilket absolut är något som i alla fall jag håller med om är ett bra initiativ, (men premissen på det material som ligger ute är “visa support för Anonymous”). Eller random “vi gjorde’t för att vi kunde och kan inte motivera det egentligen”-attacker. Såväl som ställt upp för våldsoffer. Listan kan göras lång.

Vad som helst kan hända, vem som helst kan göra vad som helst och det är så Anonymous fungerar. Men priset är då att ingen kan kräva fullständigt stöd för Anonymous; jag blir alltid lika förvånad när den sortens synpunkt dyker upp. Förutsättningen är ju vad den är, och är självklart på lika mycket design fri åt andra hållet också. Det måste det ju vara.

Härom dagen blev ett svenskt twitterkonto AnonOpsSweden avstängt utan förklaring. När jag läser en artikel i Expressen uttrycker någon det som att “det är helt rätt att så gjorts”. Utan nån vidare förklaring till varför det skulle vara helt rätt — AnonOpsSweden hade över 18000 följare och bedrev vad jag kunde se ingen olaglig verksamhet.

Även om jag emellanåt kunde irritera mig på den emellanåt extremt enkelspåriga retoriken från kontot, så upplever jag det som att det är viktigt att man inte bara kan rycka undan mattan för någon på det där viset. Problemet igen, blir — vem eller vad är det jag i så fall ställer mig upp och stöttar och skyddar, skulle jag välja att bråka om det?

(Nu är twitter ett företag, de får därför göra som de vill, verkar konsensus vara. Ibland funderar jag på om elföretag som drivs av privata intressen, skulle komma undan med att stänga av ström till kunder hur som helst, med den motivationen? Kan de det?)

Det är den mänskliga aspekten av det som borde vara ett helt neutralt faktum, när vi skyddar våra rättigheter och därmed andras. Som när en Anonymous-medlem blev dömd av en jävig domare för lite sen. Det visade sig att domarens make var ett av offren för den kontokortshackning Jeremy Hammond genomfört. Det handlar alltså inte om att killen är eventuellt oskyldig — utan om han faktiskt fått en rättvis dom över huvud taget.

Anonymous är ett begrepp och en kultur som både demoniseras och hyllas. Många upplever att man måste vara helt för eller helt emot. Och samtidigt som det är en helt naturlig reaktion, skaver det lite obehagligt. När slutar och börjar ansvar, vem ska ha rättigheter, vem ska man kämpa för.

Att vara helt emot innebär att eventuella överträdelser som begås mot anhängare av Anonymous accepteras. Att vara helt för innebär att överträdelser begångna av enskilda individer mot hela grupper i samhället skulle vara acceptabla.

I grund och botten upplever jag att alla ska ha rättigheter — börjar man fila på det, så är det min rättighet som filas på. Därför måste man nånstans kunna säga ifrån, även när till synes skyldiga människor behandlas rättslöst. Jag tror de flesta delar den principen, nånstans, men det är riktigt svårt på ett allmänmänskligt plan. Och en sida av detta som de som upplever att vi har lite för mycket svängrum som mänsklighet, och upplever oss behöva kontrolleras lite mer, tjänar på.

Överlag lider vi som samhälle av “ingen rök utan eld”-syndromet, kommer jag på mig själv att tänka. En anklagelse är inte längre något som är upp till stat att bevisa vara sann, utan ett faktum enskilda individer måste bevisa sig vara oskyldiga till. Vi drar oss för att ställa upp och visa stöd, vi vill inte befläckas av de som gör dumheter. Samtidigt kostar det på, för det innebär att våra egna rättigheter ryker, i den stund vi behöver dem. Å andra sidan lär man inte vinna några politiska poäng att välja att stödja de som samtidigt attackerar tryggheten. Även om viss trygghet som säljs — ganska stor del till och med — är falsk.

Jag vet fasiken inte hur man kommer ur den moment 22-situationen.