Sitter och läser en artikel om en app som kan hjälpa mot depressioner. Tanken är att appen ska påminna om att man inte alltid mår jättedåligt, och den ska inspirera en att göra saker — som att gå upp på morgonen, träffa vänner och så vidare. Appen är inte släppt men tanken är att den ska hjälpa sjukvården att “avlasta vårdens traditionella resurser” och kunna ge kostnadsfritt stöd åt de som inte söker hjälp. Testen har varit framgångsrika, över 70 procent av de som använt den, har blivit botade från sin depression. Fast doktoranden Hoa Ly tillägger:

– Formatet att jobba i en smartphone verkar fungera väldigt bra. Men vi vet inte hur mycket effekten har påverkats av kontakten med behandlarna, även om de lade ner lite tid, säger han.

De som ingått i undersökningen har alltså haft kontakt med människor under själva behandlingen, tolkar jag den kommentaren som. Nu är inte jag expert på depressioner — eller något sjukdomstillstånd över huvud taget — men jag inbillar mig att det är viktigt att människor är involverade, på sätt och vis oavsett vad man lider av?

Jag kommer på mig själv att få en knut i magen. Jag upplever tendensen av användning av teknologi som ersättning för mänsklig interaktion och engagemang vara ett växande samhällsproblem. Och det underliggande motivet tycks vara vad det kostar.

Gamla och sjuka får till exempel en kamera installerad i sovrummet i några regioner. Det motiveras mot att vissa äldre “kan bli störda” när de får besök nattetid, någon annan påstår att det ger “ökad trygghet för omsorgspersonalen”, vad nu det betyder. De flesta av oss förstår det som att det handlar om att spara på sina resurser.

Samtidigt som en ökande arbetslöshet debatteras i spalterna, så dyker det upp rapporter om hur mänskliga insatser ersätts av teknologi. En kamera eller en app är ju såklart billigare än en anställd. Men ur ett samhällsperspektiv så funderar jag ibland på hur högt priset är, på riktigt.

Elever på skolor övervakas av kameror godtyckligt och svepande. Människor överallt registreras av kameror, sedda men aldrig hörda. När polisen jagar pinnar istället för brottslingar för att mata ett felaktigt datasystem, är det ett talande exempel på teknologi som används fel.

Kanske kommer man att använda appen rätt och av rätt anledningar. Jag hoppas det, men blir lite orolig när jag tittar på vad som händer överallt i samhället, när det talas om att det är en intressant teknologi för sjukvården då den kan spara på vårdresurser.

Där teknologi kan bidra med stora besparingar i samhället får det inte bli det primära syftet med den, helt enkelt. Där våra sociala strukturer fallerar och agerar drivhus för problem i största allmänhet, är inte lösningen att övervaka symptomen, det är att… ptjaa, lösa dem, kan jag tycka. För vilken typ av samhällskostnader har vi annars att se fram emot?

Man ska inte vara rädd för teknologisk utveckling, det kan vara och är många gånger ett fantastiskt stöd. Just nu får jag mest bara känslan av att det är antingen-eller-resonemang som driver fram användningen. Teknologin är till för att stötta mänskligheten, inte ersätta den bara för det råkar vara det billigaste alternativet just nu.