Läste ledaren i DN:s pappersupplaga i morse, och snackade lite med kollegan om svårigheten med att en och samma diskussion har minst två ganska starka och viktiga spår. Man kan, om man vill, välja ett spår och nöja sig, men jag kan inte med det riktigt. Jag talar om det där med anonymitet, trakasserier och “näthat”. Som ledaren mycket riktigt påpekar så går hot och trakasserier fetbort. Jag begriper inte varför det finns en del som upplever att det är okej, men nu existerar det, och det är en återkommande diskussion om vad som ska göras med dessa.

Men vad är ett hot? En inte särskilt återkommande diskussion är exempelvis “hur lär man sig att tolka kommentarer” eller “hantera upplevt aggressiva kommentarer”. Eller varför inte den svåra konsten “hmm, är den här kommentaren ens aggressivt menad?” Exakt hur mycket ska man tåla, hur mycket skinn behövs på näsan, och hur mycket är egentligen hotfullt eller aggressivt online?

Ett exempel på detta är gode vännen som sa till mig “jag fattar inte hur du står ut med alla aggressiva typer i ditt kommentarsfält”. Jag blev förvånad. Likt Oprah Winfrey är jag väldigt stolt över “min publik” och den höga nivå kommentarsfältet håller mellan varven, och då jag inte har en aning om det är den mest “välklädda publiken” (så som hon brukade säga), så har jag inte uppfattat kommentarsfältet som annat än kvalitativt. Med få, och då som väl får anses vara normbrytande, undantag.

Det handlar alltså om undantag. Jag har inte fått några dödshot, jag har inte trakasserats (även om jag en gång trodde det när ett gräl här började synas i min mailkorg på olika sätt). Jag har inte varit särskilt utsatt om man bortser från att det såklart finns de som inte håller med mig i specifika åsikter. Misstänker jag att någon möjligen vill vara gemen, så brukar jag fråga, och i nio fall av tio så säger personen i fråga “nej-nej, inte så jag menade, sorry”.

I min värld handlar det alltså om hur mycket energi och tid jag har till att försöka reda ut vad någon menar, om det är mig personen är arg på specifikt, eller saker i största allmänhet. Jag har tränat mig i att inte ta åt mig (även om det är skitsvårt ibland) vilket kanske lett till att jag ibland inte ser det som kanske är menat som påhopp? Eller, som jag  tänker i mörka stunder, är jag avtrubbad? Medverkar jag till ett allt mer försvårande debattklimat?

Jag upplever i alla fall att det finns ett värde i att försöka rodda i om en hotfull (om än verbal) situation verkligen är hotfull. Det kan man väl lite till mans ha åsikter om det ska behövas eller inte, men jag tror att de flesta som hänger online har gjort erfarenheten att det är svårt med text ibland.

I vår vardag är det dessutom nästan ingen skiljelinje alls mellan underhållning och trakasserier. Att skilja ett skämt från ett påhopp kan ibland bli nästan omöjligt från ett subjektivt perspektiv. Det finns folk som på allvar verkar tycka att man inte har nån humor som inte tycker det är kul att få höra att nån borde straffknullas. Jag har ingen aning, möjligen existerar den personen i ett sammanhang där det är normalt att säga så till varandra, utan att det betyder något? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte en helt ovanlig diskussion, att påtala någons bristande sinne för humor, har jag märkt. Det är inte heller ovanligt att det kan argumenteras ganska aggressivt.

Emellanåt får jag intryck av att det är själva anonyma statusen som upplevs som obehaglig. Genom att inte vara sig själv, är man per definition hotfull, man har gjort ett val som signalerar otäcka saker. Och det är inte helt utan anledning. Se det här underhållningsprogrammet, där Derren Brown låter publiken gömma sig bakom masker och bestämma vad en intet ont anande protagonist skulle utsättas för. I samtliga fall där det gick att välja ett snällt alternativ, valdes det elaka. Och priset blev mycket högre än någon räknat med. (Du kan skutta fram 41 minuter in i showen.)

Jag blir själv gripen av budskapet, även om själva upplägget i sig är ett bedrägeri. Jag tror t.ex. inte att någon trodde att de förstörde hans liv på riktigt, det var ju showbiz liksom. Men det är väldigt tänkvärt ändå. Förnedring är lönsamt skriker underhållssektorn oavbrutet på olika sätt. Det är inte konstigt alls att Brown lyckades manipulera publiken till detta, och vi har blivit ett alltmer misstänksamt folk där vi ska luras göra saker ständigt och skapa möjligheter för det lönsamma virala.

Rädslan för det anonyma blir särskilt obehaglig när det lyfts journalistiskt dessutom. Är det någon grupp i samhället som har det i “blodet”, att anonymitet är ett oerhört viktigt fundament för ett demokratiskt samhälle så är det just medier. Navigeringen mellan skämt, trakasserier, kränkningar — verkliga såväl som inbillade — påhopp, stormar i vattenglas och så vidare blir emellanåt otroligt svår och den viktiga rollen att agera kompass från medierna, tas alldeles för sällan.

För att inte tala om att det bor rätt mycket uppmärksamhetspoäng i ett konfrontativt och respektlöst språk, vilket kan exploateras. Som farmor Gun påpekar — kan Ulf Malmros uttalanden på twitter ha något med att göra att han har ett filmsläpp under julhelgen? Han blev nämligen putt på Anna Troberg, som skrivit ett debattsvar på ett inlägg från några regissörer häromdagen och uttryckt sig ganska nedlåtande, för att uttrycka det diplomatiskt.

Det är en relevant fråga — kan vi lita på att han är förbannad? Eller handlar det om att manipulera sig till uppmärksamhet? Det råder inte någon brist på exempel där folk skapat sig ett levebröd på att vara provocerande. Jag har själv ibland önskat att jag var lite vassare, lite mindre empatisk, för att fixa att skapa uppmärksamhet till frågeställningar jag bryr mig om och upplever behöva vetas om i mycket större utsträckning än det gör idag. Du vinner ingenting på att vara schysst i mediaklimatet, har vi ju konstaterat för länge sedan.

Jag menar inte att de som utsätts för hot inbillar sig. Många av de som utsatts vet nog samma sak som jag, att det är svårt med text och många är nog luttrade och tar antagligen mer skit än de anmäler till och med. Det känns bara som att en viktig bit saknas i den allmänna diskussionen. I en misch-masch av underhållning i form av förnedringshumor och översitteri i form av förnedrande språk är “text” extra svårt i ett ständigt strömmande flöde. Det känns som att vi lär oss det, om och om igen utan att ta det till oss, eller hittat nåt sätt att förhålla oss till det konsekvent.

 

Jag fick exempelvis en smärre hjärnblödning, lite privat, av ovanstående tweet. Som jag läser den, handlar det om att det skulle föredras om någon tog livet av sig, framför att leva med ett misstag. Ta livet av sig. Det är sånt här vi upprör oss över när våra ungdomar utsätts för det, av sina klasskamrater och omgivning. Det är den sortens mobbing som vi tycker är avskyvärd. Men det reagerar inte någon på över huvud taget och den retweetas till och med av en journalist på Expressen.

Vem har rätt att vara en överlägsen skitstövel och vem ska hålla käften? Ingen? Alla? Jag är inte dummare än att jag inser att det här nog är något man måste leva med. Det är en inkonsekvent och dubbelmoralistisk plattform vi nog alla satt fötterna på en och annan gång. Avtrubbningen för det eskalerande skitspråket mot de man inte håller med om en åsikt hos, sätter dock sina spår i samhället är min övertygelse. De goda exemplen belönas sällan eller aldrig.

Ska det till någon förändring behöver debatten balanseras upp med “något mer” säger mig magkänslan. Kanske lite självrannsakan? Jag tror i alla fall inte att hoten kommer att minska, om inte “något mer” händer som bryter trenden.