Årets trend upplever jag översitteri vara. Jag har inte minst själv verkligen finslipat min avsky för de stora fiskarna i vår lilla ankdam, så till den milda grad att jag mellan varven nästan skrattat åt min självpåtagna position av… ptjaaa… överlägsenhet. Ännu så länge inbillar jag mig att jag lyckats behålla den mer rättfärdiga positionen av att sparka uppåt när jag väl gett utlopp för känslorna öppet, men det är en tämligen besvärlig balansgång. Överlag tycks det nämligen vara en känsla jag delar med rätt många och riktningen på sparkarna framstår som minst sagt subjektiva.

Alla kan inte tralla, men varenda jävel tycks ha erfarenhet, kunskap och rättfärdighet nog att stämma upp till klagosång, även om gehöret skorrar lika falskt varje gång. Som exempel: När barn blev ihjälskjutna i USA och folk twittrade om detta, blev det vanligt med tweets om “och de där barnen i Kina då?”. Nästan samtidigt hade ett tjugotal barn i Kina blivit attackerade av en knivman, nämligen. Såklart, innan dess så exploderade en bomb en skola i Syrien där flera barn omkom, och det hade väl de där som läst om de kinesiska barnen inte sett. Kolla, jag kan också peka på tillkortakommanden i din empatiska räckvidd.

Alltid tar man till överord, alltid förutsätter man det värsta, alltid är det “det värsta tänkbara” vad det än handlar om. Utan en tanke på att man sliter ut ordens betydelse och skapar en gigantisk rundgång av vargen kommer — för skitsaker. Folk slåss om att veta bäst, ha bäst samvete och prångla på fördömanden som det vore en kampanj på Lidl. Billigt, billigt.

Samtidigt skiter majoriteten människor i vardagen i vad exempelvis Twitter-profiler tycker och känslan av att inte nå ut till tillräckligt många finns nog hos de flesta moral- och etikpoliser. För att få till den sortens uppmärksamhet som folkligt tryck skapar, behöver man vara elak. Riktigt elak. Mobbing är ett verktyg som belönas om och om igen. Samma personer som skapat sig ett namn via elakheter använder sen gärna sitt nätverk för att fördöma mobbing…

I vårt offentliga samtal behöver man vara ett praktarsel för att få möjlighet att verka mot praktarslenas negativa påverkan i samtalet, verkar det som.

Härliga är väl även de som upplever att något är fel, men gör det själva — för att någon annan gör det? Ni vet precis vad jag menar. Gör inte som jag gör, gör som jag säger är den grupphybris som tagit tag om det offentliga utrymmet. Det tar sig bl.a. uttryck i överdrivna reaktioner om vad som är fel på något någon gör, till förlöjligande av de som påpekar ett fel man begår själv. Rundgången är komplett. Vi har alla möjligheter att hjälpas åt, men väljer att bli onyanserat förbannade när vi hittar saker som vi upplever är fel istället.

Jag skulle vilja börja se folk ramla av de där höga hästarna de sätter sig på. Problemet är väl mest bara att jag själv sträcker mig efter stigbygeln med det här resonemanget.