Det här blev lite långt så hämta en kopp te eller kaffe. Eller valfri dryck. Eller skit i drycken, men var beredd på att du får avsätta en stund för att läsa igenom detta. Varför vela så här i inledningen? Jag hoppas det förklaras lite mer ingående i texten nedanför. ;)  

Härom dagen beslutade sig Anna Troberg för att lyfta det där med att vi har sexism här i världen, och att det är något man måste sopa framför sina egna dörrar, regelbundet, för att kunna komma åt. Det är i alla fall min tolkning av hennes texter.

Egentligen är inte Piratpartiet en renodlad “gamerkultur” — men jämförelsen ligger nära till hands; vi har mest killar i partiet och många av dessa är inte främmande för spelvärlden. Gamerkulturen fungerar som jämförelse också, för det är så tydligt att det lätt landar i en slags konformitet när mångfald saknas, som kan ta sig uttryck i såna där kampanjer som fake gamer girl-diskussionerna är ett exempel på.

Tills Piratpartiet blivit mer uppblandat — såväl genus- som ålders- och minoritetsmässigt — behöver vi vara uppmärksamma på vilken norm det är vi möjligen (antagligen) driver internt och externt. Piratpartister är inte mindre känsliga för sådant än andra människor på vår planet.

För att använda mig av ett lite roligt exempel ur vardagen — härom dagen blev jag anklagad för att pracka på någon min “vädernorm”. Solen skiner, och jag sa något glatt om det, vilket gjorde min tillfälliga respartner lite bitter. “Svenskar är helt fixerade vid solen. Jag har besvär med ögonen — när solen står så här lågt är jag praktiskt taget blind.” Sen fortsatte han “varför står meteorologer på tv och berättar om det är fint eller dåligt väder? De ska bara berätta om vad det är för väder, punkt slut.”

Känslan av att den bubbla man själv existerar i är nån slags sanning som går att applicera på alla, är i vilket fall som helst en falsk känsla. Det existerar inte någon verklighet som alla kan enas om. Genom kunskap och kännedom om saker förändrar vi vår attityd och världsbild. Meteorologer står inte på tv och säger glatt att det är fint väder, bara för att jävlas med exempelvis bönder som oroligt inväntar regn. Vet de om att det kan upplevas så, justerar de antagligen sina uttryck — det där som lite överlägset kallas politisk korrekthet.

Lika mycket som politisk inkorrekthet behövs för att bryta mot konformitet, behövs politisk korrekthet av samma anledning, tänker jag. Normer behöver ifrågasättas regelbundet. Som jag ser det är det ganska viktigt att medvetet fundera över såna saker då jag vet att det inte finns “en applicerbar sanning för alla”.

För vissa handlar debatt om att tävla — för andra handlar det om att känna förtroende nog för att delge sina tankar. Men tankarna slutar inte där för mig personligen. Det är konformiteten som stör mig; när folk tror att de ifrågasätter, men egentligen snällt fogar sig till en upplevd majoritet för bibehållen status quo i ett givet sammanhang.

Sexism inom internetkulturer är inte bara unket, det är också en signal på en oroande brist på kritiskt tänkande kommer jag ofta på mig själv med att tänka, inte sällan i samband med att hitta till ett slags socialt klister. Igår följde jag t.ex. diskussionen under den här filmen på youtube. En grupp kallad FEMEN genomför “bröstchocker” varstans i Europa. De tar ett radikalt, smått konstnärligt grepp och allt är utformat i syfte att skapa uppmärksamhet. För att de, ptjaaa, tycker det är viktigt.

När kontroversiella saker dyker upp brukar det åtminstone finnas minst två olika motstående synpunkter som diskuteras, ibland till och med fler. Men när jag följde diskussionen, så var alla läskigt överens om att det FEMEN gör är oviktigt. Det kan vara oviktigt för att det är vandalism, det kan vara oviktigt för att man inte fattar budskapet för att alla bröst (hö-hö) är i vägen. Det var försvinnande få som försvarade dessa kvinnors rätt att bedriva politisk aktivism eller diskuterade motivationen bakom.

Det är som sagt konformiteten som stör mig. Vi behöver våga bryta mönstren, om det så handlar om väderleksrapporter, feminism eller hur man skär en macka. Jag lärde mig härom sistens att jag själv gör mig skyldig till en slags sexism som är orättvis, reflexmässigt. Det krävs helt enkelt en slags medvetenhet om att vi alla ingår i det som händer runt omkring oss, är min slutsats. Och det innebär att de flesta av oss antagligen behöver fundera över precis hur fast vi sitter i ett tänk, för att “det alltid varit så”.

Vakta lika mycket på din egna konformitet som andras, helt enkelt. Undvik att fastna i tanken att dina färdigheter endast behöver vara att fila på de argument som förstärker det du redan bestämt att du tycker. Du kan riskera lida av intellektuell undernäring, om du inte lärt dig bryta mot din egna konformitet och börjar ifrågasätta dina egna vanor, rent av. Konformitet, groupthink och slentrian är det vardagliga, det vi inte märker, utan bara gör och vi behöver faktiskt rycka upp oss själva för att tackla det.

Ta en annan väg hem från jobbet. Sitt på en annan plats när du fikar. Variera din frukost. Ha olika färger på strumporna. Sånt där som jag gör och som gjort mig pigg och glad, kan rekommendera det.