Satir (latin ‘fruktskål’) är en litterär uttrycksform vars syfte är att förlöjliga eller håna ett subjekt, ofta på ett “elegant och träffande sätt”[1]. Satir används ibland som retoriskt grepp, antingen för att provocera eller försätta motståndaren i försvarsposition, och kopplas ofta ihop med ironi, och kan i vissa fall utgöra en egen subgenre till humor. /Wikipedia

Jag gillar satir, generellt sett. En av mina favoritfilmer, Starship Troopers, är så finslipad satir att många inte ens märkte det — det skapades uppföljare som på allvar, fortsatte historieberättandet från det universumet. Bara det är god satir i sig, får man väl säga. På sistone har jag emellertid utvecklat ett slags allergi för ordet, för det används på ett sätt som jag inte riktigt greppar längre.

Jag är inte någon expert på genren och de få gånger jag försökt mig på det har väl gått sådär. Det ökar emellertid bara min respekt för uttrycksformen. Det är inte lätt, och det är ett värdefullt kulturinslag. Elak kan jag vara när som helst, att producera nån form av bra satir är riktigt, riktigt svårt.

Fast nu för tiden så synes elakhet och översitteri i största allmänhet etiketteras som satir. “Bakjour är geniala satiriker” har jag sett folk skriva. Nu följer jag i och för sig inte sidan religiöst (och jag är en av de där som filtrerat/blockat deras twitter efter att jag upplevde dem som spammiga). De gånger jag tittar in är inläggen utformade som “kolla vad DEN sa, och vad DEN svarade. Nu gnuggar vi händerna medan andra gör bort sig.”.

Är det satir? Jag ser mest bara att nån fått frikort att vara lite allmänt elak, för att det uppfattas som underhållande när nån sparkar vilt omkring sig. Typ, sparka-bli känd-få frikort. Det är lite svårgreppat för mig, helt enkelt. För mig är bra — eller rent av genial — satir, bra mycket mer välarbetad och genomförd, men å andra sidan kanske Bakjours satir är så fantastiskt att jag är motsvarigheten till en av de där som tog Starship Troopers på allvar. Folk är idioter och jag gör kanske satir på mig själv.

Magnus Betnér skrev rätt tänkvärt, med anledning av näthatsdebatten:

Jag vet vad jag gör, varför jag gör det och jag har oerhört sällan gått över min gräns även om jag ofta har gått över andras. Det samma gäller säkert Alex Schulman och andra som ligger eller legat i samma fåra av nöjes-kritik. Men det är inte så säkert att vår publik alltid fattar tanken bakom. Eller att den ens finns. Om den finns. […]

Jag slås av hur jag tänker att etiketten satiriker kan användas när man uppnått ett visst mått av kändisskap. Då “vet man vad man håller på med”. Underförstått, ni andra som ger er på formatet är inte lika bra utrustade. Jag håller med om Betnérs grundtanke, nånstans: en komikers genomtänkta fundering som har lite spets mot oss, kan bli ett plumpt övertramp av en otränad “nobody” som inte alls landar på rätt sätt. Som med vilket yrke som helst så ska man respektera den kunskap och det arbete som ligger bakom och inte tro att alla kan göra det, hur lätt som helst.

I kombination med att elakhet blivit en trampolin in i kändisskap, lyfter det samtidigt aspekten av att vissa är osedda och några är mer fria, i brist på bättre ord, att ta ut svängarna. I praktiken kan det handla om att en har rätt att vara elak, en annan inte. Bara där sägs det ju, om än inte rakt ut, att det handlar om en slags modern klass-skillnad, där utrymmet är mindre för en grupp i jämförelse med en annan.

Sen finns det också en nivå av att något kanske uppfattas som skitroligt av en publik, även om provokatören inte är en kändis eller jobbar på ett mediahus. Jag menar, om inte annat så har vi tvångsmatats med att elakt är roligt, så länge nu, så varför skulle det inte vara så att det gått så långt att det blivit vardagsroligt, inte en grej som bara få borde ägna sig åt, för att de “kan”, utan en social dimension som befästs. Då blir ju dessutom privilegiet att “få vara elak” ännu tydligare.

Kanske är det en generationsfråga — när min humornerv utvecklades hade Hasse och Tage påverkat humorscenen starkt. De var väldigt noggranna med att alltid sparka uppåt. Magnus Betnér-generationen, har formats av hur kul det är att driva med hans barns dagiskompisars föräldrar, om att hans dotter är piercad i underlivet.

Det råder hård konkurrens om publiken i alla fall och det framstår mig som en såndär fantastisk ironi, att Bakjour kallas satir. Kanske är det så att “alla är satiriker” idag.