Hur ska man kunna jobba för förändringar i lagstiftningen, när den “ägs” av särintressen? Hur ska man få genomslag i svensk opinionsbildning när media själva kan sägas vara part i målet? Och man vill ju inte göra sig osams med medierna, som är en viktig kanal ut till väljarna, så hur förhåller man sig till det? Det är några av de funderingar jag slås av när jag läser pressmeddelandet från Piratpartiet om att Rättighetsalliansen hotar stämma partiet, om de inte slutar förse The Pirate Bay (TPB) med internetaccess, och samtidigt noterar hur lågt intresset är hos de stora drakarna.

Jag är även fundersam över den unika position som vi befinner oss i — när TPB drogs inför rätta var nog de flesta övertygade om att de inte skulle kunna fällas. Men de blev det ändå. Vi fick en lektion i hur rättsröta ser ut, hur jävssituationer inte “betydde något” och hur medhjälp till ett brott, som i sig inte bevisades, la grunden till domen. Det ställer oss i den positionen att vi vet att skulle vi välja att ta en juridisk strid skulle vi förlora.

Piratpartiet skulle alltså medvetet gå in och veta att de slåss i ett orättfärdigt system, där de på förkant är förlorare för att de dels inte har pengar och dels inte har lagstiftarens öra (sådär som lobbygruppen har). Kan man begära det av någon idag? Det har gått så långt, att de vet att det är en förlorad strid redan innan de ger sig in i den, men måste fundera på hur de ger sig in i den utan att bli förlorare ändå, på ett eller annat sätt.

Jag tänker personligen inte skämmas för att jag är rädd för den där lobbygruppen. Jag tänker visa det offentligt och inte sticka under stol med det. Ingen ska luras att tro att det går att tackla den gruppen via vår rättsapparat, för det går inte. Vi måste in i riksdagen och ändra lagarna för att kunna stoppa det här vansinnet.

Särintresset från USA och underhållsvärlden är direkt farliga. De är farliga på ett sätt som jag personligen tar på allvar. Min rädsla kanske är välkommen för Rättighetsalliansen, det är ju med all önskvärd tydlighet deras strategi och har varit även då de var kända som Antipiratbyrån. Tanken är att vi ska vara förlorare hur vi än gör, och det kommer de sannolikt att lyckas med om allmänheten — du — låter dem.

De slåss fult, oärligt, ljuger, är moraliskt flexibla och har direktlina till lagstiftarna. Det går inte att vinna mot det. Det var en politisk rättegång när det begav sig mot The Pirate Bay, det är en politisk rättegång när det juridiska ljuset fälls över Piratpartiet. Det syns tyvärr inte så tydligt som det behöver göra.

Jag är rädd, men jag är samtidigt förbannad. Det var väl själva fan, att detta får fortgå så ogenerat. Om det fanns nån jäkla rättvisa här i världen skulle upphovsrättslobbyn granskas och ifrågasättas som den maktfaktor de är.

Viktualiebrodern skrev en mycket tänkvärd kommentar under Anna Trobergs inlägg (där hon bland annat nämner det jobbiga samtal hon behöver ta med sin flickvän):

Jag ser gärna att partiet och styrelsen håller emot, utan att kasta bort för mycket pengar på advokater och sånt. Men i sådana här fall gäller det att lära av andras rättshaverier och inte bita sig fast i någon självmordsposition av rädsla för att hamna i en svekdebatt. Hellre backa, men med sans och förnuft kvar. Än gå all the way som rättshaverist. Lär av J.A. Assymetriska strider vinner man genom att välja sina strider – inte genom öppna slag på öppna slagfält mot överlägsna motståndare.

Han slår huvudet på spiken. Vem vill bli rättshaverist? Vi har sett hur lätt det är att haverera i svenskt rättsväsende — hur rätt man än har. Piratpartiet har ett oerhört ansvar, att lyfta och belysa några av de viktigaste frågeställningarna i vår tid — och är dessutom tämligen ensamma om det. Det är inte en prioriterad frågeställning alls i riksdagen, som de senaste årens beslut tagna där visar.

Vänta bara, löjet kommer att ramla in från de priviligierade. De kommer att säga saker som att “ni hade ett val”. Vilket val? Your way or the high way? En schimär, är vad det valet är. Att göra som ett särintresse säger alldeles oavsett om det är bra för samhälle och demokrati är inte ett val.

Precis lika lite har Piratpartiet ett val idag, som jag ser det. Ska de riskera att gå under i en rutten rättsprocess, och lämna hela frågeställningen vind för våg? Eller omvänt: Vem ska lyssna på partiet om de inte går under i rättsprocessen? Vad är det för jävla val?

Jag slår härmed ett slag för, och ger mitt helhjärtade stöd till, Piratpartiets ledning och styrelse, skulle de besluta att dra tillbaka internetaccessen till The Pirate Bay. Hade det gällt mig personligen hade jag antagligen gått under med bukten i min envishet. Men nu handlar det om en grupp människor som har ett brett, ideologiskt intresse av att förändra politiken. Det finns inte i min kropp, att begära den här typen av självuppoffring av dem.

Valet som partiet står inför är ett omöjligt val, och skulle de komma fram till att de helt enkelt inte är redo att gå med öppna ögon rakt in i drakarnas gap som det här ändå innebär, så är det bara att respektera. Piratpartiet vet bättre än de flesta, vad det innebär att slåss mot den där intressegruppen. Skulle Piratpartiet besluta att ta strid vore det nästan dumdristigt modigt, och hedervärt, och får likaledes mitt stöd, med den lilla brasklappen att vara rädda om er och inte gå under.

 

Eftersom de behövs och valet egentligen handlar om pest eller kolera, förtjänar de inget annat än respekt. Inte minst för att de nu tvingas göra den här avvägningen. Piratpartiet behöver ditt stöd nu mer än någonsin. Har du minsta lilla oro för den auktoritära riktning svensk politik rör sig mot, visa det och ge oss ditt stöd, alldeles oavsett det val partiet nu ställts inför.

Under tiden är ett parti som representerar Sverige i Bryssel förlöjligade och hånade till vardags. Vår lagstiftande församling har helt övergett tidigare högt hållna principer, och idag kan Svensk Filmindustri via ombud hota en växande politisk rörelse pga påhittat hot mot deras inkomster. Ett PÅHITTAT hot.

Fy fan.