Som jag förstår det har vi ett ekonomiskt system som behöver ett visst mått av arbetslösa. Lite som flygbolag ofta överbokar sina flighter för att försäkra sig om att de lyfter fullastade. Och de som inte får plats får en ursäkt, en bit mat och plats på nästa flyg. När folk blir arbetslösa emellertid, så hamnar något slags ansvar på dessa individer. “Det är vad du gör, som spelar roll.” Det motsäger i och för sig inte hur systemet är upplagt — att det alltid måste vara några som inte får plats. Men det existerar en känsla av att de som inte lyckas få jobb gör fel som personer.

Jag önskar ofta att det borde förstås att det handlar om en “marknadsekonomisk överbokning” — en slags rågad humanresurs, om man så vill. Det är inte den arbetslöse individens fel — ej heller ansvar — att systemet fungerar som det gör. Vårt system har arbetsförmedlingar och monetärt stöd, för att individer ska stå sig när de hamnar utanför. Det är motsvarigheten till en bit mat samhällsekonomin bjuder på i den stora loungen vi kallar Sverige. Det är dealen. När Sverige missbedömer överbokningen borde det rimligtvis inte läggas ett ansvar på de som drabbas.

Bidrag och understöd är, som jag ser det, ett samhällskontrakt vi alla förbundit oss till. Nånstans uppfattar jag det som självklart, men när jag följer debatterna så är det inte alls särskilt tydligt att det där med bidrag och stöd ingår i en helhet. Det villkoras och tidsbestäms så det står härliga till. Där det kan finnas ett slags ansvar hos individen att “lägga manken till” uppfattar jag inte att motsvarande sker politiskt.

Det är som att folk tror att bidrag är något som “staten gör för att vara snälla”. Staten gör inte saker för att vara snäll, staten har ingått ett slags moraliskt kontrakt med sig själv (sina medborgare) och vi har förbundit oss att lätta på lädret, då vårt system kräver sina mänskliga offer. “Alla får inte plats, vi sviker vissa grupper, vi är medvetna om det, och tar vårt ansvar.” Ungefär. Det är en quid pro quo, som absolut är svår att balansera, men det handlar inte om “snällhet” — det handlar om en gemensamt uppsatt grundläggande minsta-nivå för människors livskvalitet. Det är vår allmänna levnadsstandard och livskvalitet vi debatterar.

Nu är inte arbetslöshet en av mina stora frågeställningar som jag brukar tackla, men jag använder mig av exemplet för att försöka illustrera det som jag ser som ett stort övergripande problem idag. Vi uppfattar att medlen är begränsade och vi krigar om vilka grupper som förtjänar att inbegripas i den där minsta nivån. Vi konkurrerar om rättigheterna med varandra, är en stark känsla i dag, och idag handlar många samtal och debatter om vilka man kan lita på — eller inte.

Jag kommer ibland på mig själv med att undra hur diskussionen skulle se ut, handlade den om en allmän uppfattning om hur dåligt de som har det sämst ska behöva ha. Det snuddades vid det under barnfattigdomdebatten, där Uppdrag Granskning inte kunde hitta barn med trasiga skor och ifrågasatte fattigdom som begrepp. Det snuddades även vid det när en kändis twittrade lite surt om att en tiggare hade en telefon. Hela integritetsdebatten går ut på det, även om det kanske inte är så tydligt.

Exakt hur dåligt ska de ha, de där som har det sämst? Vilken lägsta-nivå upplever vi som samhälle är acceptabelt? Det är det diskussionerna alltid handlar om, men som inte “känns” riktigt. Problematiken har skapat ett monster av oss, där politiker går anmärkningsvärt fria i debatten. De upplevs till och med av många skydda oss från varandra, när de inför regler och åtstramningar när det handlar både om pengar och rättigheter.

Nu menar jag inte att det inte finns någon anledning till reglering och åtstramningar mellan varven. Men det vore faktiskt lite trevligt om man kunde ge tusan i att lägga hela ansvaret för det på enskilda individer. Går det att hitta en bra balans för det? Jag frågar för jag upplever detta problem som sträcker sig över hela vår tanke om demokrati.

Sakta men säkert har enskilda individer i samhället blivit de som fått bära ett slags ansvar — det tyngsta tänkbara — där jag tänker att det borde handla om ett gemensamt samhällsansvar.

Det är helt enkelt djupt oroväckande att medborgare hela tiden ska bevisa sig. Vår kommunikation övervakas löpande, vi ifrågasätts varje dag av myndigheter som inte längre ser ut att vara “för” människor, så mycket som de är “för” att skydda staten. Det är som att vi ständigt ska bevisa vår oskuld och vår duglighet. Där inte minst företag och industri är starka påverkare av lagstiftning som i sin tur påverkar våra rättigheter. Samtidigt är trenden i debatter att man inte är rätt ute när man kritiserar företag, eftersom det sägs att vi kan välja bort dessa.

Våra val idag börjar i allt högre utsträckning handla om att tiga och lida eller stå utanför. Kan du inte anpassa dig till hur de som har makten vill ha det, så är det ditt problem. Alternativen finns inte, men ändå framställs det som ett val. Är inte det en ganska oroväckande utveckling?

(edit: detta debatteras även på gplus.)