Jag träffade Janni Andersen förra helgen, som funderat på sitt och andras samhälls- och politiska engagemang. Jag erbjöd henne att gästblogga och här kommer ett inlägg med hennes funderingar. //emma

* * *

GÄSTINLÄGG: Jag vill inte leva i en värld där empati kommit att bli en raritet, kärlek ett tecken på svaghet och en vän är definitionen av någon som man kan bli full med. Jag vill inte leva i en värld som förtrycker allt som kan uppröra någon, ett samhälle så konflikträdd att var människa inte ens kan ta de diskussioner de har inom sig vilket leder till att alla har en massa undertryckta tankar och känslor. Var är stoltheten och respekten som förr var så viktigt för var människas värdighet? Var är de nya tankar vi så stolt påstår att vi tillför samhället? De är inte här.

Jag säger det nu, en gång för alla, rent ut; vi har blivit fega. Ingen vågar ta ställning då de är rädda för att förolämpa någon, vilket leder till att absolut ingenting händer. De som vågar ta ställning ansluter sig enbart till frågor som redan diskuteras. Inte konstigt att man inte tar dessa politiska diskussioner på allvar, för efter att ha hört i alla sina levnadsår att pensionerna bör höjas och att det bör skapas fler bostäder svalnar intresset för den samhällsdebatt som råder bland de större politiska partierna.

Förvisso har asylfrågan nu börjat diskuteras mer i och med SD.s intrång i riksdagen. Men att något sådant ska behöva ske för en reaktion överhuvudtaget ska uppstå är absurt, och vad som är än mer absurt är att diskussionerna gällande asylfrågan enbart fick sig en lite vindpust på glöden som gjorde att den för ett ögonblick glödde lite starkare medan SD fick väldigt stor medieuppmärksamhet och blev rannsakade in i benmärgen. Absolut bör man kontrollera politikerna och vara vaksamma mot de som har rasistiska tendenser, men är det inte viktigare att media fokuserar på att utveckla politiken snarare än att leka detektiv där Jimmy Åkesson och hans partikamrater är skurkarna?

Förr rådde visioner om det perfekta samhället. Folk skapade nya idéer om revolutioner som skulle förändra samhället de levde i, som skulle skapa det idealiska samhället. Men vad gör vi nu? Vi reformerar skolsystemet och privatiserar apoteken i det ”idealiska” samhället vi nu lever i. Att hänge sig åt kapitalismen är den nya definitionen av en demokrati, att nöja sig med att precis ha så mycket att man klarar sig var månad är att leva i välstånd. Och vågar du höja din röst för att klaga på de usla lärarlönerna får du höra ett och annat om fattiga barn i Afrika som måste gå flera kilometer för att hämta vatten, allt medan de rika blir allt rikare och politikerna hånfullt avnjuter rent ut sagt löjligt stora förmåner. Hur ska dessa människor, i det välstånd de nu befinner sig i, kunna föra en motiverad kamp för ett mer jämställt samhälle?

Och alltmedan politikerna ältar sina frågor förlorar de mer och mer av ungdomarnas intresse. Livet för ungdomarna har kommit att gå ut på att supa och försvinna in i alla dessa alternativa världar som dykt upp i den moderna tiden i samband med mobiltelefonernas utveckling och den växande populariteten inom spelindustrin. Det finns så mycket annat att göra än att spendera sin tid med att följa en död process, en debatt som inte kommer att leda till någon nämnvärd förändring. Men jag vädjar nu, till alla er unga framförallt, att driva en vidare debatt kring de frågor ni berörs av. Att tro på att samhället går att utveckla och att inse att den samhällsstruktur vi för närvarande lever i inte är den enda som existerar. Förändringar har skett för och kommer förmodligen ske igen. Varför inte se till att det är just du är med och skapar det nya samhället?

~Janni Andersen