Proportioner är ett sånt där ord som är rätt enkelt att förstå. Vi anpassar något efter hur stort något är. Jag använde mig ofta av det ordet när vi protesterade mot FRA-lagarna 2008. Det eventuella hot som råder tacklas med överdrivet stor åtgärd som inte är bra för samhället. Samma sak med jakten på fildelare — att det som motsvarar att spela in en låt från radion i min barndom på 70-talet, i dag skapar den här sortens rubriker, har passerat all rimlig proportionalitet.

Överlag kan man se exempel på hur proportionalitet inte tycks vara så jätteviktigt i samhället. Engagemang i olika saker möter ett ganska hårt motstånd där de överdrivna tongångarna lett till en slags rädsla för att ge tummen upp till något man vid första anblick sett som helt okej.

När jag följde memet Harlem Shake, till exempel, och såg det växa explosionsartat, slog det mig hur enkelt det var — hur man liksom “får” engagera sig i något extraordinärt ytligt och skaka loss. Det blir en intressant kontrast till den besvikelse som följde av Kony-kampanjen, där väldigt många gärna ville vara med och stödja, men där många av oss säkert kände sig exploaterade om inte lurade rent av. Intressant nog var det de lurades fel, var en stark trend i efterföljande diskussioner, inte de som kände empati och ville hjälpa till på ett aldrig så litet sätt de hade möjlighet till.

Vårt informationsflöde ställer stora krav på oss som individer, och får du stryk tillräckligt många gånger, så passar du dig såklart för att visa nåt slags intresse eller engagemang som kan tolkas vara felaktig. Vilket gör att cirkeln nu sluts med de som engagerat sig i Harlem Shake-videor, som får inse att denna utomordentligt ytliga aktivitet får kritik.

Inte ens i den ytliga nonsensaktiviteten är du “trygg”, det finns alltid någon som dömer dig för det. Du gör fel som förhåller dig till att endast plåta dina fikastunder på Instagram och du gör fel när du gör något mer som av någon möjligen nånstans kan anses vara opinionsbildande.

Jag diskuterade jantelagen med en god vän härom sistens. Denna som vi ser som ursvensk företeelse, att man inte ska tro att man är något. Några år online och jag har börjat inse att det är en global lag. Det spelar ingen roll vilket språk du socialiserar online med, det uppfostras så det står härliga till. Du ska passa in eller dra åt skogen. Och det är faktiskt lite intressant att fundera på hur det påverkar oss.

Reaktioner har tagit alla möjliga konstiga vägar, till exempel, inte minst språkligt. I fredags blev jag kallad för “arrogant” som valt att se Bradley Manning som Breanna Manning. För det jag kunnat läsa mig till är hennes könsidentitet. För mig blir det konstigt att inte respektera det nu när jag vet om det, men för den som kritiserade ställningstagandet var det “arrogant att jag gjort mig till uttolkare” av Mannings vilja. Som jag ser det resonerar både jag och den som motsätter sig det hela, ur nån slags grundläggande vilja till respekt för Manning och blir grund för nån slags irritation.

För mig personligen handlar det inte om att “tvinga andra” att tänka som jag, men det uppfattas som det. Och den uppfattningen ger alltså någon “rätten” att vara ganska oförskämd, ironiskt nog, även om det inte går att peka på någon avsikt.

Den här sortens debattkarusell ser man hela tiden. Du ska tycka rätt, tänka rätt och säga rätt saker — enligt någon annans subjektiva världsbild. Det handlar sällan eller aldrig om att lägga sig på nån slags proportionell nivå, att anpassa retoriken efter problemformuleringen.

Härom dagen kritiserades Piratpartiet för att ha en alldeles för hård retorik. När jag bläddrar tillbaka i arkiven över pressmeddelanden, så ser jag att det som hålls som exempel för nån slags låg nivå, senast sågs till för ett par-tre år sedan. Bilder lever alltså kvar om hur saker sett ut — likt en kamel som samlat på sig vatten i sina pucklar, samlas intryck ihop och sparas. Förändring ses inte, och kritiken känns därmed berättigad. Den landar inte i god jord, för de som förändrat arbetet de senaste åren känner inte igen sig i sin tur. För det är ju den personliga uppfattningen som räknas. Nu är det inte värre än att det kan snackas om och redas ut, vill jag poängtera, men blev bara ett exempel till i en vecka av “men hur ska (får) jag tycka, då?”-reaktioner.

Som exempel har jag suttit den senaste veckan och verkligen förbjudit mig själv att göra ett fotomontage från tunnelbanan, där skylten visar “papieren, bitte” istället för “Skärholmen”. Nånstans tycker jag att jag går över en retorisk gräns — Godwin-lagen — om jag gör det. Samtidigt så förhindrar ju inte en  diskussionsnorm att jag faktiskt känner att avkräva bevis om ursprung och tillhörighet från folk, är ett av de största varningstecknen på att nåt är åt helvete i samhället.

Hur folks uppfattning förändras tycker jag är en oerhört intressant fråga. Hur starkt man bör reagera på olika saker är också en intressant frågeställning. De som har verktygen, plattformarna och kunskapen har onekligen ett oerhört försprång.

Associerar lite till om hur det för 6-10 år sedan var vanligt förekommande att företag köpte nya fina datorer till de anställda, men glömde bort att skicka personalen på utbildning för hur de skulle användas. Kanske ska man dra igång kurser om hur man behåller sitt lugn i diskussioner — eller hur man undviker få panik när man blir kritiserad. Eller hur man formulerar kritik så att det blir proportionerligt och därmed har en chans att slå rot och faktiskt leda till en förändring?

Problemet är kanske att problemet ser olika ut för folk. Det finns nog inte något formulär 1A, som man kan sätta folk på skolbänken med. I bruset av allt tyckande letar vi förtvivlat efter sanningar, och frustrationen vi känner över att inte hitta den går ut över våra medmänniskor. Det här är yttrande- och åsiktsfrihet i praktiken, men även vi som värnar de principerna har en inte helt lätt uppgift att försöka bringa ordning i en frågeställning som antagligen måste vara rörig för att den ens ska fungera.

Lite sådär som jag inte riktigt fattar hur man ska kunna lära skolelever att bli entreprenörer i skolan…

Jag tänker att jag inte är ensam om att ha de här funderingarna. Att inte veta riktigt hur mycket fajt jag orkar ta om skitsaker, när något är större än en skitsak, eller hur mycket jag riskerar som person som “sticker ut näsan” och hur mycket ansvar jag behöver ta för en allmän fundering. Samtidigt är det jobbigt att tänka på att där var och en blir känsligare för att slippa behöva ställas till svars för enormt stora och svåra frågeställningar, blir vi i allt högre utsträckning exploaterade. Mina funderingar kring detta är helt enkelt inte proportionellt balanserade med tanke på vad jag ska föreställa ha för rättigheter.

Jovars, det är med flit jag lägger upp ämnen i allsköns röra. Ett slags minidopp i åsiktspoolen internet. Och nån av er kommer säkert fokusera på en frågeställning av alla, som jag lyft som exempel. Här på internet nischar vi ju. Men nu är det problematiken bakom alla frågeställningar, det där de har gemensamt som är själva grejen som jag försöker sätta fingret på, så hoppas ni inte blev allt för sjösjuka i metat. ;)

Uppdatering 22 augusti 2013: Nu har domen fallit mot Manning, och hon har gått ut med ett pressmeddelande att hon nu vill omtalas och ses som kvinna. Namnet Breanna är ändrat, så nu heter hon Chelsea Manning.