Jag är feminist. Feminism för mig betyder “en problemformulering baserad på onödiga orättvisor mellan kön”. Det är inte den primära strid jag valt som plattform i mitt offentliga liv, men det är onekligen en primär vardagsnärvaro av behov till värderingsförändring jag lever med.

Oftast när jag lyfter mina feministiska funderingar, så stöter jag på folk som har problem med själva ordet. Det har därför hänt att jag lyft frågeställningar utan att nämna ordet, för att försöka skapa en bra diskussion. (Aldrig, däremot, har jag blivit hotad för att jag kallat mig feminist, även om en och annan blivit förbannad, ska kanske tilläggas). Rädslan för själva ordet har varit grejen — jämlikhet är alla med på. Eller nåja, de flesta i alla fall. Men “feminism kan man inte vara, för det finns de som är fundamentalistiska feminister” dyker ofta upp som argument. Varje gång just det lyfts så blir jag lite full i skratt, eftersom det i sig blir en fundamentalistisk inställning. (Jämför med att det finns de som uppfattar alla muslimer vara fel ute, eftersom det finns fundamentalistiska muslimer, till exempel.)

Frågan är var gränsen ska dras för det principiella dragandet över samma kam, innan man måste inse sig inneha motsvarande fundamentalistiska trångsynthet som den man identifierat hos andra. Och det nånstans är väl själva nötskalet i genusdebatter, tänker jag.

Ett som jag uppfattar det stort problem idag är könsstereotyper. Jag reagerar nästan dagligen på det, när jag surfar runt, och jag är inte ensam om att reagera på det. Igår så publicerade Anna Troberg en artikel om den förestående avsiktsförklaringen i EU om ett porrförbud. Avsikten är att motarbeta könsstereotyper, och där föreslås pornografi förbjudas som åtgärd. Det är åt helvete — och det inte för att porr är fantastiskt, utan för att det används för att ta ytterligare kontroll över vårt privata utrymme och inte minst för att kontrollera kommunikationsbanorna online.

Jag är i det sammanhanget lite glad över att jag inte hemlighållt mina feministiska funderingar — särskilt kring stereotyper, måste jag erkänna. Eftersom det ger mig utrymme att ha en åsikt om detta. Med tanke på att jag ser problemen med könsstereotyper dagligen så förstår och respekterar jag tankegången. Å andra sidan vill jag inte låta mig luras av den här föreslagna åtgärden: Sociala problem löses inte med teknik. Könsstereotyper skapas inte av ettor och nollor. Det är allt vi själva, som vackert måste ifrågasätta våra egna insatser i det offentliga.

Frågeställningen i sig föranledde en liten spaning: DN publicerade en artikel med citat av Christian Engström, som driver frågan i Bryssel, och i slutet av artikeln stod det i första publiceringen: “DN har sökt Rick Falkvinge för kommentar” (de fick tydligen tag i honom för nu finns hans kommentarer med). Nu är det väl okej att Rick tillfrågas — men det framgick inte varför just han var eftersökt, och jag kom på mig själv med att undra; Anna Troberg, då?

Piratpartiet har en kvinnlig partiledare, som inte nämns i sammanhanget alls — utan den manliga f.d. ledaren som i princip helt dragit sig undan den svenska debatten. Det blir supersvårt att veta om det här är ett utslag av den själva “stereotyp” som avses förändras eller om det är fullkomligt okej, relevanta orsaker bakom.

Hur som helst smyger sig det nedslagna fram, eftersom det inte går att veta säkert vad det handlar om, men så vanligt förekommande att det är svårt att inte fundera på det. Osynliggörandet kan vara omedvetet, men är ändå, trots brist på avsikt, ett talande exempel på att saker och ting är värderade efter ganska tokiga egenskaper här i världen. Om jag har rätt eller fel är nästan vid sidan om saken — det är den där osäkerheten, att man inte kan veta. Och högen “man kan inte veta” bara växer, och i längden är det svårt att undvika att se obehagliga mönster. Så lätt uppstår en känsla av misstroende.

Det är många småsaker i vardagen som påminner om att det är bra att det finns en debatt om de konstiga värderingarna som baseras på kön. Flera tror att för att Piratpartiet är ett mansdominerat parti så är det i sig problematiskt, och visst, det har sina problem, men det som är särskilt intressant är de som kritiserar mansdominansen, och samtidigt ignorerar den kvinnliga partiledaren. Kritik mot män som upplevs som felaktiga representanter, blir kritik mot den kvinnliga representant man ignorerar genom att inte lyfta.

När jag ser det är det svårt att poängtera det, eftersom jag då riskerar framstå som överkänslig eller gnällig. Jag kan ju dessutom ha “fel” även om nu konsekvensen kan vara “rätt tolkad”. Sånt som gör att jag väljer bort att bråka jättemycket om det — men kanske intressant att förstå, att tankarna finns där, nästan alltid i vardagen.

Feminism är som sagt inte den debatt jag valt att ta primärt, men en debatt jag verkligen förstår varför den existerar och behövs. Tricket är väl att undvika att bli fundamentalist. Det finns nog större orsaker att vara rädd för det, med tanke på att det nånstans är väldigt lätt att hamna där. Oavsett om man är feminist eller inte.