Satt och läste om Facebooksidan “I Fucking Love Science”, följd av över fyra miljoner användare. Tjejen som drivit sidan har aldrig mörkat med att hon är tjej, men då hon vid en statusuppdatering berättade om sitt nya Twitter-konto, så var det ändå en överraskning för väldigt många. Att hon var tjej, alltså.

Reaktionerna har varit många — en del har blivit generade över att de förutsatt att en kille satt vid spakarna, andra har fokuserat på hennes utseende. “Oj vad söt du är!”-fenomenet. En annan stor grupp har ifrågasatt hela sidans existens och anser den värdelös, hennes karaktär och personlighet har utmålats som alltifrån gnällig till uppmärksamhetskrävande.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur lika reaktionerna är “fake gamer girl”-kontroversen, som går ut på slutsatsen att tjejer bara “låtsas” gilla spel. Som summering av kontroverserna kan man säga, att om unga tjejer visar minsta intresse för något som stämplats som killgrejer, så fejkar de. Det kan aldrig handla om genuint intresse eller ordentlig kunskap är en starkt närvarande regel i retoriken. Tjejer är ytliga och vill bara ha uppmärksamhet och det är dåligt, punkt.

Tjejen som drivit “I Fucking Love Science” har använt sig av humor för att dela med sig av kunskap. Genom små, och enkla knep, har hon skapat lättsmälta versioner av normalt sett ganska svårsmält kunskapsmaterial och det ses plötsligt som ett bevis på att hon inte är seriös, där man tidigare sett det som ganska smart.

Själv blir jag nästan avundsjuk på hennes talang — för gudarna ska veta att läsare inte är särskilt tålmodiga. Vi vill ha enkelt, lättsmält och gärna roligt material. Det är det vi belönar med våra likes, rekommendationer och våra klick.

Att det lättsmälta serveras av en tjej blev plötsligt för ett stort antal människor — både killar och tjejer — något helt annat. Något värdelöst. Kränkande, rent av. Det blir så ruskigt tydligt att det handlar om vad man upplever tjejer ska vara och hur lågt det bör värderas, när man helt vänder i sin åsikt om en Facebooksida pga könet på den som driver den. Men extremt få förstår den reaktionen hos sig själva och letar fel hos tjejen, för att få utlopp för sitt obehag, istället för att idka lite självrannsakan.

Det här är inte gamla människor med utdaterade värderingar som borde veta bättre — det här är unga människor som hänger online och vräker ur sig den här för- och motretoriken. Skapar en konstruerad skiljelinje mellan män och kvinnor och får mig att fundera på varför det finns ett behov av att göra det.

För mig är det liksom inte sexismen som är anmärkningsvärd, utan behovet av ett motsatsförhållande. En värdering som borde kännas unken men av nån anledning inte gör det, det hängs fast vid den som det vore en livslina av något slag. Lagmentaliteten, kanske? Själva grupptillhörigheten är viktig för oss alla. Vilka vi är jämbördiga med, och vilka som är våra fiender.

För- och emot. “Om det här är bra, måste det där vara dåligt.” Saker behöver vara motsatser för att förstås. Det är det enklaste och det är ett socialt klister till och med. Men det är dumt, rent ut sagt. Färger är inte “motsatser” bara för att de är olika, det förstår vi ju, så varför inte när det gäller det här?

Vi har inte varit helt bra på att lära ut det, blir slutsatsen när jag ser mig omkring online. Alldeles för många killar och tjejer har under sin uppväxt inte lärt sig att umgås med varandra, får jag intryck av. Lärt sig förstå eller göra sig förstådd. Undrar om det handlar om det där med att inte tillåta barn att spika för att det är enklast när de inte skadar sig, och sen när de är arton bli förvånad över att de inte kan svinga en hammare?

Omedvetet verkar vi i vilket fall som helst stänga av möjligheter, där vi borde fundera på att barn inte blir vuxna, de växer in i vuxenskapet. Då det kanske är mer självklart att lära en unge att slå i en spik, är det kanske inte lika självklart att lära ungar att bara för att man är olika är man inte motsatser?

Summa summarum, så vill jag verkligen inte låta påskina att alla ungdomar beter sig såhär. Finns massvis med klokhet bland de yngre. (Nåt som vi vuxna borde lyfta mer antagligen, till och med.) Däremot så tänker jag många gånger att de lyckas trots, inte tack vare, oss.

För att barn ska lära sig, behöver vi antagligen lära oss något vi också. Det verkar inte finnas någon generell medvetenhet om att dagens ungdomar ofta lever i en extraordinärt sexistisk kultur och till och med ser kön som motsatser, trots att mobbingkulturer ofta diskuteras. Kulturer som vi i vuxenvärlden har mer med att göra än vi orkar tänka på, inbillar jag mig.