http://www.dagensmedia.se/asikter/kronikor/article3672293.ece

Anders Rydell: Och så kommer frågan. Den där som egentligen betyder att man i någon mån redan har misslyckats: ”Men vi måste ha en tjej också?” Frågan ställs troligen otaliga gånger dagligen på redaktioner över hela landet när artiklar ska skrivas, paneler ska ringas in och sändningar ska planeras.

Nu vill inte jag låta påskina att jag blir tillfrågad att medverka i paneler särskilt ofta — men det händer ibland. Jag kanske skulle bli tillfrågad oftare om jag tackade ja oftare. För, det är faktiskt så att jag sällan tackar ja. Och inte är det, som Anders Rydell nämner i sin text ovanför, för att jag har barn eller så. Ekonomi, absolut, tid är också svår att få till ibland — men för det mesta handlar det om att jag inte upplever mig tillräckligt "expertinsatt".

Jag stör mig lite på det varje gång jag funderar på det. Normalt sett har jag ett ganska sunt självförtroende, inbillar jag mig. När jag håller tillbaka mina åsikter och funderingar, beror det inte så mycket på att jag inte upplever mig ha rätt till att uttrycka dem offentligt eller att "ingen i världen är intresserad", utan snarare att jag tänker att jag inte vet tillräckligt. Jag vill ha mer på fötterna.

Var gränsen går för tillräcklig kunskap är egentligen ingenting som jag analyserat ordentligt, det är ren känsla i magen som jag antagligen borde ifrågasätta. En analys om varför jag sällan tackar ja skulle dock behöva bo lite över hela kartan, och ganska komplicerat att fundera på. För att lyfta två spontana tankespår som uppstår:

Hur mycket av känslan att jag inte "vet tillräckligt" är ett uttryck av en samhällsnorm baserad på mitt kön? Lägg till känslan av att riskera framstå som ett alibi — alternativt en eftertanke, för syns skull. Å ena sidan tycker jag ju själv inte att jag är en expert, å andra sidan kanske det jag ändå vet med ganska stor säkerhet synas vara orelevant, för det är ju ändå inte min kunskap som är grejen där och då.

Hur mycket av känslan är avhängig av att jag upplever väldigt många tycka utan att tänka i det offentliga samtalet? Det har till och med hänt att jag reagerat med avsmak när folk pöser i sin självviktighet från en scen, och jag har inte alls förstått varför just den personen är så imponerande. Kejsarens nya kläder, eller nåt, och jag vill inte bidra till det.

Sanningen är väl att få kan kalla sig experter. Allt envar kan göra att är att bidra med sin specifika uppfattning om saker och ting, och paneler handlar antagligen oftast om en önskan att försöka skänka lite ljus över flera olika vinklar. Ur deras perspektiv, räcker det kanske med att deltagarna är intresserade och lite lagom insatta i ämnet, för att skapa en intressant diskussion med olika synvinklar.

Att förstå det intellektuellt sett är emellertid inte riktigt samma sak som att bli bättre på att tacka ja, till olika grejer. Det är en reflex som är svår att råda bot på.

I vintras ringde Tobias Brandel upp mig för att höra efter vad jag såg för trender vad gällde internet och politisk utveckling. Det var inte en intervju i den mening att det skulle publiceras något, han ringde mest bara för att han bytt redaktion och ville kolla runt lite om vad det fanns för olika funderingar runt om. Jag hade då inga problem att berätta andlöst om alla möjliga abstrakta funderingar, jag bär på.

Det var liksom inte något ansvar kopplat till frågan, utan mer på ett filosofiskt plan. Om det var till hjälp för honom eller inte, vet jag inte, men jag upplevde det som fantastiskt skönt att kunna tjöta lite utan att det liksom nödvändigtvis var något jag behövde ställas till svars för. Plantera lite tankefrön, både hos mig själv och honom. Hade han ringt för att få något officiellt på något vis, hade jag antagligen formulerat mig mycket försiktigare — eller hänvisat till någon jag upplever är bättre på frågeställningen än jag.

Jag önskar jag kunde säga till den där reflexen att tacka nej att dra åt skogen, även om jag nånstans inte är säker på att det är en dålig reflex. Jag önskar att det fanns fler och större möjligheter till samtal, filosoferande utan att behöva leverera svar eller lösningar, för att få igång tankeverksamheten.

Det känns som att det är lite för smala spår ibland, och om de är verkliga eller inte är i praktiken orelevant, för jag förhåller mig till det likt förbaskat.

#opassande  

Embedded Link


KRÖNIKA. Varför säger fler kvinnor än män nej? Den frågan ställer sig Dagens Medias krönikör Anders Rydell.

Google+: Reshared 1 times
Google+: View post on Google+

Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.