Härom veckan hade Aktuellt ett reportage om tyska Piratpartiet. Alla bråk sker offentligt, och allt alla säger, finns tillgängligt. Frågan var vad transparens innebar för förtroendet bland väljare. Det blir lätt att dra slutsatsen att man minsann inte ska arbeta öppet. Det går inte att styra folks intryck, och allmänheten i stort är inte riktigt redo ännu, att fundera på hur man tacklar den sortens transparens, bäst att gömma det som inte är så snyggt.

Jag har tänkt på det den senaste veckan när journalister har grälat offentligt. Intressant nog handlar den emellanåt mycket bittra diskussionen om huruvida man ska “våga låta bli debatten”. Ungefär — ibland är åsikter så himla kassa att de inte ska belönas med uppmärksamhet från journalistkåren.

Visserligen späs det ut med utfärder i problematiken om att man som enskild ansätts av spamtyckare, vars syfte inte är att debattera ska sägas, utan att sätta en på plats. Självklart har man rätt att våga vägra ta det. (Faktum är att det inte ens handlar om debatt under sådana omständigheter, som jag ser det.)

Samtidigt sker ju den här debatten offentligt. Vi “vanliga människor” ser på medan journalister inte drar sig för att insinuera att debatt med motstående åsiktsyttrare, i praktiken är att validera “fel åsikter” av den som valt att ta debatter. Guilt by association har utvecklats, eller nåt. Just den biten uppfattar jag som enormt obehaglig. Nånstans så blir jag rädd för vad konsekvensen blir av ett sådant principiellt ställningstagande i mediala kretsar. Obehaget förstärks onekligen, då Omar Mustafa hängdes ut, på det sätt som gjordes; hade behandlingen av honom sett annorlunda ut om andra principer debatterats i och av media?

Vi tar intryck, vi som ser debatten rulla fram i alla olika flöden. Igår bittertwittrade jag så smått om hur jag får känslan av att jag måste välja lag. Ta debatten eller inte är ett ickeval för mig. Särskilt eftersom det handlar om att det rör sig över hela kartan av många nyanser. Spamtyckare på twitter och debatt på publicistklubb dras över samma kam, på 140 tecken eller mindre.

Det existerar dessutom en oroande trend av att inte ens behöva motivera varför det är fel på en åsikt, det är som att det är färdigdiskuterat. Jag fick exempelvis känna på det när jag skrev om hur feminism hjälper mig att analysera olika problem i syfte att hitta till lite nya spår i hur man kommunicerar PPs politik. Analysen ignorerades av många och fokus låg på om huruvida det ens var tillåtet av mig att använda mig av feminism. Kunskapens ursprung validerade fundamentalistiska ståndpunkter, sas det. Det ekar av den sortens lågkvalitativa attityd i debatt-debatten, som journalistgrälet kommit att kallas.

Idag kan man avfärdas lätt, och det anses inte som fint längre att förhålla sig till sakfrågan. Vilket ironiskt nog, “ta debatten” brukade handla om en gång; att bemöta desinformation med kunskap. Mitt intryck är att desinformation är en slags baslinje idag, alldeles oavsett om det finns nån slags relevant kunskap i krokarna.

Du ska eller ska inte vara feminist. Du ska eller ska inte uppfatta flyktingpolitiken som problematisk. Debatten börjar där, inte i vad “feminist” eller “invandringskritisk” betyder, har betytt och kan komma betyda framöver. Alla förutsätts veta tillräckligt, och har garanterat valt fel beroende på vilket lag man själv valt. Du är för eller emot.

Där journalistkåren föreställs vara annorlunda — hålla objektiviteten högt och granska makthavare — handlar alltså den här typen av debatt om precis det som jag ser som ett problem i nästan alla samhällslager. Fundamentalistiska tendenser, där åsikter är färdigdefinierade med etiketter och upplevs vara ett facit och kunskap blir sekundärt. När journalister precis som alla andra på allvar driver tesen om att mer eller mindre uppfostra människor till rätt åsikter, finns inte en oberoende samhällsgranskande part kvar. Alla har snällt inrättat sig i olika lag i en tävling som inte går att vinna.

Det är helt klart att begära för mycket av journalister att inte vara människor. Precis som det där med tyska Piratpartiet — folk är som folk är mest. Vi behöver antagligen lite till mans lära oss att se på när folk grälar utan att känna att vi måste välja sida. Vi behöver rent av lära oss att folk tycker olika och har olika drivkrafter, och hur vi hanterar det.

Kanske är det här dagens motsvarighet till att “ta debatten” — att våga se att debatten existerar. Våga acceptera att det finns folk som har en avvikande åsikt och att man själv inte har något ansvar att välja sida.

Erkänningsvis är det emellertid djupt obehagligt att följa debatten. Förtroendet för objektivitet i media bryts ner med en oroande hastighet, det är ett vid det här laget gammalt och känt problem. Där det visst bor en obehaglig konsensus-mentalitet, trots försäkringar om motsatsen, i både stort och smått. Där enstaka individer fights the good fight, men där de som är mottagare av information och budskap får det allt svårare att se skillnad mellan det ena och det andra.

Jag undrar lite smått hur debatt-debatten skulle ha rapporterats om i svensk media, skulle den tilldragit sig utomlands? Ibland kan ju lite avstånd fungera som rätt bra filter. För som det är nu är det en konsensusdiskussion som pågår, “tyck och gör så här så gör du rätt alt. fel” är mitt intryck från åskådarplats och jag upplever inte att deltagarna i debatten förstår det. Inte ens de som kritiserar konsensusnerven, för de andas en annan slags retorisk konsensus — att man är censurivrare om man hoppar över debatten.

Vi tar intryck, och det är ju det som är grejen. Vi lyssnar och lär och det blir jättejobbigt att fundera på vad det innebär när vi anses behöva lära oss “rätt saker”. Och vi kan inte, likt de tyska väljarna “fly från det”, som Aktuellt uttryckte det när de rapporterade om tyska Piratpartiet. (Fast jag undrar så smått vad motsvarigheten till det skulle kunna vara.)

Till syvende och sidst är jag dock oerhört glad över chansen att kunna fundera över problematiken, något som bristande öppenhet och avsaknad av debatt inte hade möjliggjort.