Jag var rätt sen med att skaffa mig mobiltelefon. 2007 gav jag efter, och flera av mina vänner kan än idag inte riktigt komma över att jag sitter och pular med den nu när vi ses. Eller tar kort med den ständigt.

Egentligen har inget i grunden förändrats — jag tycker fortfarande att det är något lätt onaturligt över att ständigt gå att fås tag på “live”. Så kanske är det inte konstigt att jag är den där typen som blir lite irriterad när telefonen avbryter mig mitt i ett wordfeud eller så…

Överlag har jag insett att jag är något av en “varannan innovation” typ av konsument. Vinylskivor har jag massvis av, men inte en enda cd-skiva, till exempel. Mp3-biblioteket växte i några år, men streamingen föll mig inte på läppen. Jag brukar skoja och säga att jag antagligen blir early adopter av nästa innovation i musikbranschen…

Eftersom jag använt både windows, macintosh och diverse linuxinstallationer på mina burkar hemma och i arbetsliv, har jag fått ett rykte om mig att vara ganska tekniskt kunnig. Det är något av en schimär, ska väl sägas. Man ber alltså kunniga människor om hjälp att sätta ihop något, sen ändrar man inga inställningar, är ungefär strategin. Det funkar generellt sett då. Min vän Gert är väl medveten om den närmast hyperventilerande frustration jag drabbas av när “terminalfönster” kommer på tal. Men jag är en användare. Jag gillar att använda saker, även om jag inte förstår exakt hur de fungerar. För spel funkade windows bäst, för design passar mig macken bäst — och att ha en någotsånär stadig hemsida på en server, underlättas av Linux.

Nåväl… vid det här laget är det ganska känt att jag inte hängde på när Facebook blev populärt. Däremot så gled jag sömlöst in i Google Plus utan några större problem. Jag har dock märkt att när någon lagt upp något av mina inlägg på Facebook så får jag fler läsare. Ganska många fler. Och jag är inte en bättre människa, än att jag gärna vill att fler läser och diskuterar mina inlägg.

Så därför tog jag efter långt om länge beslutet att skapa en Facebook-sida för bloggen. Just för ögonblicket känns det inte särskilt troligt att jag skulle ha tid och kapacitet att sitta och göra statusuppdateringar i största allmänhet som person, men vill väldigt gärna göra bloggen tillgänglig för de som valt och föredrar att hantera sina flöden via den plattformen.

Så, har du mig redan på din rss-läsare, eller följer mig på twitter eller Google Plus, så är det här antagligen ovidkommande. Men om det underlättar för dig att mina inlägg dyker upp på Facebook, så är det här grejen för dig. Inläggen kommer inte att läggas upp “automagiskt” utan jag kommer att sköta det manuellt. Och jag blir jätteglad och tacksam om du tycker att det är en så bra idé att du tipsar andra om det! :)

Jag kommer att hålla koll på sidan och delta i diskussionerna (självklart) men jag kommer inte att ha ett “emma marie andersson-konto där jag berättar om min vardag”-typ av konto. Sånt gör jag på Google Plus om du är intresserad. Och på Twitter… många plattformar blir det… jag menar, det är ju inte helt otänkbart att jag bloggar om min dag också. Även om det nog då med största sannolikhet handlar om nån politisk vinkel eller samhällsspaning i största allmänhet.

Hur gör ni, förresten, följer ni samma människor på olika plattformar, eller ser det sociala nätverken annorlunda ut? Pratar ni om samma saker på olika platser?