Vi som använder oss av sociala medier online gör antagligen lite olika lärdomar på vägen om hur folk fungerar och vad de är för slags typer. Jag har till exempel lärt mig att när någon kommenterar och jag tycker den framstår oförskämd på ett eller annat sätt, så har jag fel många gånger. Jag har inte kopplat, eller kanske missförstått en felsyftning, haft mitt egna humör som bagage vid tolkningen… you name it. Det är helt enkelt inte alls säkert att nån är oförskämd bara för att jag läser det som det.

En annan lärdom är att när någon faktiskt är oförskämd, på riktigt, så ångrar de sig nästan alltid. Väldigt få är heltidstroll, de allra flesta kanske mest bara ha en dålig dag. Ha missförstått vad de läst, som kanske råkat vara felsyftat, eller så. Du ser kanske hur jag uppfattar saker och ting som sammankopplade? Min häst får i princip aldrig bli så hög att jag slår mig fördärvad när jag ramlar av den. För jag ramlar av den. Och det gör du också.

Statistiskt sett, inbillar jag mig, har vi fel fler gånger än vi har rätt. Massvis med många gånger fler. Den insikten är varken matematiskt eller grammatiskt korrekt, men har hjälpt mig ganska många gånger att helt enkelt skita i att bli förbannad. Det betyder inte att jag köper vad som helst, och ibland biter jag ifrån — rejält — jag är inte mer än människa. Men det har onekligen hjälpt mig att undvika att bli ilsken i onödan.

Nu kanske jag krånglar till saker och ting, men i grunden tycker jag dessutom inte att det är så förbannat allvarligt att ha fel. Vi gör fel för att i slutändan kunna göra rätt, om du förstår vad jag menar.

Att göra fel online skapar mellan varven verbala språkbruk som närmast låter som “de tar gården från mig”. Proportionaliteten i reaktioner om vad omgivningen tar sig för är alldeles för ofta helt uppåt väggarna. Millimeterrättvisa tar sig inte sällan uttryck i millimeterorättvisa dessutom, en sån där samtidsspaning som jag tycker är obehaglig. Ett öga för ett öga, blir inte sällan heller “ett liv för någon annans grus i ögat”, om man kollar in språkbruket.

Jag satt och käkade lunch med några kompisar och vi snackade om hat. För mig är hat ett oerhört starkt ord. Även om man i talspråk kan säga sig hata bruna bönor, så blir värderingen en annan om man säger sig hata en människa. Hat är en farlig känsla, och ger man sig själv tillåtelse att hata någon är jag osäker på exakt vad det är man gett sig själv tillåtelse till.

Där jag kan tillåta mig själv att bli förbannad en och annan gång, och som i grunden är ett ganska egoistiskt beslut, så blir det krångligare att fundera över vilka jag tillåter mig själv med att hata. (Det är ett fåtal, men de existerar.) Nu är jag rätt säker på att jag skulle göra allt för att hjälpa någon, om jag hade möjlighet, i en livshotande situation och aldrig i helvete skulle jag dansa på någons grav.

Jag skickade till exempel blommor till Åsa Linderborg efter hennes artikel om det hot som hon lever under i sin vardag. Jag håller väldigt sällan med om vad hon skriver — på rak arm kan jag inte påminna mig att jag någonsin gjort det ens? Men jag ville på något vis manifestera att jag inte hatade henne för det.

Flera kritiserade mitt val att göra det. En tanke, som jag uppfattade det, var för att detta då skulle uppmuntra henne att tro att det är okej att fortsätta skriva om saker — och ha fel. Samtidigt kunde jag i mitt stilla sinne inte låta bli att fundera på hur konstigt det blir att å ena sidan vara emot hot, men å andra sidan hålla käften om det och därmed uppmuntra dess existens. För tystnad är många gånger samtycke. Det går helt enkelt inte att välja rätt och då gör jag hellre fel än inget alls.

Att tiga ihjäl saker är effektivt, absolut. Men det är liksom lite försent, när “alla” redan pratar om något. Det är självfallet det vi inte ser, eller debatterar, som inte får någon uppmärksamhet. Jag har många gånger skrivit om hur fullständigt urkassa vi är på att lyfta bra saker i samtiden. Ibland undrar jag om vi inte har något språk kvar, om vi inte har det arga att förhålla oss till. Och kanske är det en förklaring att vi så ofta läser kommentarer som arga.

Det är det arga som är värt något, på gott och ont. Språkbruket blir ett enda stort vargen kommer-fenomen, och till slut tar man inget på allvar. Alldeles för många hatar, där de egentligen bara mycket hellre skulle vilja ha pannkakor än bruna bönor.

Här en liten lista av saker som jag påminner mig själv om ibland, och som du kanske också kan ha glädje av:

>> Du är inte själv logisk, bara för att du uppfattar någon annan som ologisk.

>> Det du far efter är antagligen “konsekvent”, som ord. (Observera att ingen människa är någonsin helt konsekvent.)

>> Jorden går inte under när någon har fel. (Bevis: din väckarklocka ringer varje morgon.)

>> Du är väldigt sällan drabbad på riktigt i någon verklig mening, av någon annans “åsiktsmisstag”. (Du tycker dessutom inte exakt samma idag som du gjorde för tjugo år sedan.)

>> Sparkar du, försök att rikta det uppåt. (Kom ihåg hur mycket du avskyr översittare.)

>> Är du verkligen säker på att du förstått det där ordet/den där formuleringen? (Kom ihåg hur länge du trodde att liberalism betydde något helt annat än det gör.)

>> Var det riktat till dig som person, eller har du missförstått?

>> Gör det något om den där personen är en idiot? Gör det verkligen det?

>> Ligger något bakom detta uttalande, som du behöver känna till?

>> Är du säker på att du “hatar” just nu? Kan du uttrycka det bättre?

>> Proportionalitet, proportionalitet, proportionalitet. (Andreas Ekström är faktiskt inte jävla viktig.)

Uppdatering: Cazmir Wihlstrand gav mig en grej till att lägga till på listan i en kommentar:

>> Vad står det i texten egentligen? Du är väl inte på väg att debattera det som inte står i texten?