Från och till idag har jag gått och funderat över varför i jösse namn jag blev så rörd av den här videon.

Det är Cmdr Chris Hadfield som gör en cover (med delvis egen text) av Space Oddity, från rymden. Det är en vacker sång, texten är lite svårmodig i orginalet, och kanske beror det på det, tänkte jag. Men sen snubblade jag över en artikel där Hadfield via twitter frågat Richard Attenborough vad han skulle göra, om han fick chansen att sitta i rymdstationen en kväll, och får svaret:

“I’d just sit and watch the Earth go by – it’s a perspective I’ve never had.”

Med tanke på att Attenborough sett alla möjliga perspektiv av djur, natur och liv i världen grep svaret mig. Och jag insåg efter ett långt samtal med Anna Troberg om livet, universum och allting — att det handlar om kärlek. Kärleken till mänskligheten. Den förbannade akilleshäl jag drar omkring med, som ändå nånstans är det som ger mig styrka och motiverar mitt engagemang. Utan det ena, finns inte det andra.

Jag tar ett samhällsansvar, på riktigt. Det är inte bara ord, det är en stark och varaktig känsla som jag ibland hatar och ibland vårdar. Som med allt annat finns det flera sidor av saker. Jag älskar den här lilla blåa planeten och dess människor, på gott och ont.

När Anna och jag pratar om det så kom vi in på det där med varför man gör saker. Vad är det som motiverar en att engagera sig politiskt, t.ex. Jag har många gånger muttrat över lagmentaliteten inom politiska debatter, det är ingen hemlighet att jag känner stor motvilja mot stora delar av psykologin och kulturen kring det parlamentariska. Samtidigt är jag rejält och emotionellt förankrad i “Team Världen”. Jag vill göra det som är rätt.

Just nu yttrar sig det i att engagera mig i Piratpartiet. Jag älskar inte Piratpartiet på det vis jag älskar mänskligheten — långt ifrån. Men jag engagerar mig i PP för att det är rätt att göra det. Jag vet inte hur länge jag kommer att göra det, jag vet inte hur länge det kommer att kännas rätt. Men just nu, så gör jag det för att det är rätt sak att göra.

Det låter kanske lite konstigt att dyka ner så djupt under alla sakfrågor och lyfta något som väl egentligen till största delen är en känslomässig förklaring. Fast, utan den känslomässiga förankringen — att göra vad som känns rätt — så är ens engagemang ingenting. Och jag känner att jag ofta saknar synligheten av den känslan i politiska debatter. “Jag gör det här för att det är rätt sak att göra.” Jag tror många av oss tolkar saker som görs, som “dealar”, strategier, kompromisser, positioneringar och diverse aktiviteter som mer känns som ett rollspel, än ett genuint samhällsengagemang och -ansvar.

Jag är en ganska lättköpt konsument av ärlighet. Jag tror gärna på folk, kanske inte för att jag upplever dem som trovärdiga per se, men för att de behöver mitt förtroende där och då. Jag ställer inga frågor, jag ställer upp när jag uppfattar att det är viktigt att jag gör det för att ge förbättring och förändring en chans. Det förhållandet har jag med världen, trots alla skavanker och trasiga relationer. Jag tror på den, för att den behöver det. Ibland ger mig inte omgivningen särskilt många halmstrån att hänga upp förtroendet på. Okej, ibland känns det som rätt sällan, till och med.

Men där nånstans finns svaret i alla fall, på min fundering på varför i jösse namn jag blev så rörd av videon. Det är jag inte ensam om att bli, så tänkte att jag kanske inte är ensam om att tänka så här heller. Jag älskar vår jord och oss alla som bebor den. Och det gör mig ibland väldigt lycklig och ibland väldigt sorgsen.

Uppdatering 20 maj: Nu är videon bortplockad från internet. Tydligen gavs bara rättigheter för filmen att ligga upp i ett år. Ja, jag tycker det suger.