Problemet med att debattera med människor som har fundamentalistiska attityder är att man då förhåller sig till “det värsta”. Många framstår kanske som mer fundamentalistiska än de är, ska sägas, kanske för att det är retoriskt enklare att förhålla sig till absoluter. Men svart-vita resonemang leder till svart-vita lösningar, om de leder nånstans alls. För att utveckla: kompromissar du med en fundamentalist för att hitta en konsensus, hamnar du alldeles för långt ifrån nån slags median för att det ska vara en bra eller relevant kompromiss.

Det här tror jag de flesta känner undermedvetet — man vill inte liera sig eller förhålla sig alltför medgörlig till “fel” saker. Vilket ironiskt nog leder till precis samma problem; en blir själv fundamentalistisk utan att man förstår det.

Till exempel: I mina diskussioner med människor som är livrädda för feminism har jag förhållit mig till en ytterlighet att min inställning — “Piratpartiet behöver inte erkänna sig till feminismen” — i praktiken blivit en slags kompromiss som sviker en grundläggande princip i partiet: allas lika rättigheter och vikten av att förhålla sig till de mänskliga rättigheterna, vilket blev påtalat för mig i går i en chatt med medlemmar. Jag har i ett slag, debattekniskt, kompromissat bort en rättighet, som röstats fram som viktig princip på Piratpartiets medlemsmöten, om än det är underförstått.

feminism

Till alla i Piratpartiet vill jag härmed be så mycket om ursäkt. Det var självfallet inte min mening. Att jag lyfter detta får belysa problematiken med att diskutera där “det värsta” är navet för diskussionen. Varken jag eller nån annan har rätt att åsidosätta det vi under medlemsmöten och många års framtagande av principer och piratideologi kommit fram till. Även om det är bra för “husfriden” på sociala medieplattformar att ligga lågt eller rent av inte låtsas om vissa aspekter i samhället, så är det PPs principer som gäller.

Partiet har gemensamt kommit fram till att vi tror på upprätthållande av mänskliga rättigheter. Det är rätt och riktigt, precis så ska det vara. Det är därför tråkigt att några få förvandlat den offentliga debatten till något som vi ju i praktiken inte är och tagit beslut om: motståndare till feminism.

En förklaring till att jag tappade bollen var att jag drabbades av att en styrelseledamot skrev formellt till Piratpartiets styrelse och klagade på att jag diskuterade ämnet på PPs plattformar (Google Plus där jag sammanställde diskussionen med mina egna och andras inlägg i ämnet). Jag vill naturligtvis inte förstöra för andra, tänker jag, och har sedan dess inte lyft mina inlägg för partiet. Dessvärre innebär det i praktiken att jag dessutom undvikit att skriva om PP-relaterade ämnen. (En ytterligare sorts backlash, som jag väl också behöver tackla framöver.)

Tyvärr känner jag mig föranledd att lyfta det här problemet eftersom det ju i praktiken är ett exempel på hur snett det kan gå när man förhåller sig till det extrema. Jag vet inte hur många fler än jag det är som tacklats på det här viset, heller. Även om jag inte kan uppfattas som nån slags feminist-extremist på något vis i världen, får jag det i knät av andra som påstår att det är jättevanligt överallt och måste försvara mig och berätta vad jag inte är. Till människor som följt mina inlägg i åratal och torde veta vad jag är för en slags människa.

Det är en uthållighetskamp som dragit mig på avvägar, helt enkelt. Jag blev förblindad i det allmänna bruset, vilket ledde helt fel. Återigen: Jag ber tusen gånger om ursäkt för detta. Det var egoistiskt av mig och jag vill verkligen att alla förstår att jag ställer mig bakom Piratpartiets principprogram och tycker det är en otroligt fin och välgenomtänkt grund att stå på.

Debatterna på Piratpartiets plattformar i den här frågeställningen är inte representativ. Få orkar ge sig in och skänka nyans och balans i frågeställningarna och åsiktsspammarna som bara har sitt egna bästa för ögonen, dominerar i hög utsträckning.

Det möter en annan princip, den om yttrande- och åsiktsfrihet. Vi kan inte tysta de som tycker annorlunda. Vi ska och får inte göra det. Men det som är rätt, det genuina och det som faktiskt har nån slags konsensus behöver synas tydligare. Faktum är, det behöver synas alls, över huvud taget. Det går inte an att behöva leta efter den verkliga nerven i partiet, den som säger bra saker om människors lika värde.

Vi lever mitt i hur yttrande- och åsiktsfrihet funkar i praktiken. Så här ser den ut. Den enes rätt till åsiktsspam skapar tystnad för den andre — och även om jag får, så är jag inte tillåten att ha en åsikt som baseras på en feministisk analys. Vilket syns genom handling när till och med protestbrev inlämnas till styrelsen. Av en styrelseledamot. (Som inte lett någonstans vad jag vet, jag har i alla fall inte fått någon officiell tillsägelse eller så.) Även om jag får, är jag inte tillåten i praktiken.

Nu kommer det alltid att finnas antifeminister — vare sig de är piratpartister eller inte. Men det som är viktigt här är att Piratpartiet och vad det står för är vad som syns minst lika tydligt, som de som vill motarbeta vissa gruppers rättigheter. Piratpartiet är inte anti-feministiskt. Och kommer antagligen aldrig att bli det, för att majoriteten sagt det på olika sätt genom åren. Alla påståenden som låter påskina något annat är direkt felaktiga. Alla försök att försöka dra partiet i den riktningen har misslyckats och kommer att misslyckas. Ett stort mörkertal av medlemmar anser till och med att Piratpartiet per definition i exempelvis ställningstaganden kring mänskliga rättigheter, de facto är feministiskt.

Mångfalden och nyanserna behöver i rättvisans namn synas tydligare. Hjälp mig.

* * *

Här är förresten ett exmpel (eller 33 exempel) på definition av feminism, kolla gärna in det.

Uppdatering: Anton och Dennis gav mig tillåtelse att lägga ut ett litet utsnitt ur vår diskussion i går kväll där ämnet diskuterades, så har uppdaterat inlägget med den bilden.