Ofta när jämställdhet är på tapeten verkar flera anta att det handlar om att “alla ska vara likadana”. Rätt nyligen fick jag något av en aha-upplevelse när jag förstod att ordet “hen” uppfattas som ett vapen i en strategi vars syfte att göra samhället könlöst, till exempel. Det tas ganska mycket för givet från de olika sidorna i debatten, kan man säga generellt sett och det är lite bekymmersamt. Den som lagt den värderingen äger problemformuleringen och bestämmer sedan i lugn och ro om vad andra handlar om, upplever jag det som.

Där hen är en språklig grej som kan vara lite bekväm för att variera uttryck som “hon eller han”, så är det ändå intressant att ordet även kan användas för att klistra på egenskaper hos den som använder det, som inte nödvändigtvis är sanna. Den perfekta bakdörren för att slippa sätta sig in i vad någon specifikt tycker eller tänker, till och med. Någon har redan tagit något för givet — och har ursäktat sig själv debatt-tekniskt.

Personligen är jag väldigt mån om att folk ska få vara som de är, slippa inrätta sig i obekväma former och utrymmen. Det handlar om värderingen, inte skillnaden. När man ofta i genusfrågor diskuterar kvinnors rättigheter så sägs det att (helt riktigt) att kvinnor har det så oerhört mycket bättre idag — till exempel kan kvinnor klä sig i byxor utan att nån skulle höja ett ögonbryn — och drar slutsatsen att feminismen är därför något som inte behövs längre. (FMSJ skriver tänkvärt om den aspekten här.)

Det som gör att jag drar en annan slutsats än FMSJ och andra är för att män inte kan ha en klänning på sig till vardags. Vad det gör, är att tala om för mig att det finns en värdering av det s.k. kvinnliga, som anses sämre och det i sin tur borgar för att det fortfarande finns ett existensberättigande för den feministiska analysen. Det är i sin ordning att kvinnor ska och kan aspirera på att göra saker som är traditionellt manliga, men så länge det anses att vara sämre att vara “kvinnlig”, finns det ett problem i värderingen som genomsyrar rätt mycket i samhället.

Så för mig handlar det verkligen inte om att sträva mot ett könlöst, robotifierat samhället befolkat av människor som är McDonaldifierade — helt tvärtom. Man måste få vara kvinna, kvinnlig, och göra kvinnliga saker utan att det nedvärderas på olika sätt. Även som man, kan jag tycka. När jag säger leve mångfalden, så menar jag verkligen det.

Vi är nog som människor mer lika än vi tror, även om vi ofta säger saker som att “vi är olika”. Skillnaderna är antagligen mycket mindre kontrasterande än vi nånstans behandlar det retoriskt, gissar jag. Ändå så är det något av ett problem att vi är lite obenägna att “tillåta” annorlunda i samhället. Att sträva mot något som är bättre är inte fel, men att bestämma vad som är bättre kollektivt, landar ofta galet. Ilskan över att andra bryter mot reglerna kan till och med vara ett uttryck för att man själv jobbar hårt på att passa in.

Jag såg en tjej som gjorde en uppdatering där hon skrev att vissa dagar kräver läppstift. “The world is a battlefield and lipstick is my weapon”, skrev hon. Jag blev påmind om hur det värkt till i hjärtat ibland av att män inte får tänka så. De får inte välja bland roliga färger, de får och ska inte vara annat än män. Generellt sett. En del jobbar runt systemet, och har sina små privata och inte fullt så synliga vardagsrebell-tendenser. I stort får män emellertid anpassa sig till sin grupps uniform, om det så är kostym eller grunge. Klär de sig efter kvinnliga förtecken så handlar det om könstillhörighet, för det allmänna, bristfälligt nog.

Striden och stressen en man behöver ta för att bryta igenom den värderingen är inte att leka med. Därför blir jag glad och lycklig när jag läser om exempelvis Bronies (män som är fans av animationen My Little Pony). Jag blir alldeles varm i magen när jag ser killar som sminkar sig eller använder kjol helt naturligt (vilket händer sällan, men ibland så..). Så sakteliga börjar fördämningarna brista åt det hållet också, men är i stort en ganska eftersatt rörelse.

Ord får förändrad betydelse med tiden. För en del innebär det att själva ordet måste släppas, för andra betyder det att analysen behöver justeras för att vara i samklang med tiden. För mig är det det senare. Själva ordet feminism är fortfarande en bra indikator på hur värderingarna ändå fortfarande lever och frodas. Ordet sätter specifikt fingret på just den värdering som handlar om att kvinnligt är sämre än manligt, för mig.

För även om ordets betydelse och analys omvärderas, så består det faktum att det som är eftersträvansvärt — värt något till och med — är det manliga, i det stora hela. Och det är inte helt oproblematiskt, vare sig för kvinnor eller män. Har vi inget ord för det, blir det ännu svårare att tackla, som jag ser det.