Rasmus Fleischer ifrågasätter i ett inlägg varför inte domännamnskriget uppmärksammats av Piratpartiet generellt, och av mig specifikt.

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Så här skrev jag i en kommentar under:

Tycker nästan att du besvarar varför i ditt inlägg, faktiskt — hur skapa ett tryck som “känns av”, inte minst medialt, när intresset är så lågt? Jag blir nästan lite larvigt glad över att du efterlyser varför just jag inte skrivit något om det, till och med. Nu har inte det tåget gått för mig personligen, det gäller mest att hitta till orden, men det har inte ens föresvävat mig att någon satt och väntade på att jag skulle skriva något.

Så lågt som intresse och feedback är (till och med från dig och andra som i normalfallet är intresserade) från allmänheten, så har det helt enkelt känts meningslöst — jag har till och med skrivit saker som “pliktskyldigast” fram till en punkt när jag insåg att jag inte pallade det längre. På ett helt personligt plan har det helt enkelt inte känts som att det haft någon betydelse, även om ämnet är viktigt.

När det gäller Piratpartiet som helhet har ämnet (självfallet) diskuterats en hel del. När Henry skriver att det diskuterats på de sociala medieplattformarna stämmer det, och jag tycker du gör lite dumt i att avskriva det, eftersom det är där eventuella idéer om vad som kan göras dyker upp. Där får man den feedback om eventuellt engagemang finns. Det är superviktigt t.ex. att det där delas vidare information och opinionsbildning.

Men när den feedbacken är låg (det är ju onekligen ett enormt brus att konkurrera med) är det svårt att se exakt hur man gör för att synas bättre. Svärmen är rejält viktig, och jag upplever det som att till och med svärmen är trött i största allmänhet. Det är onekligen en farlig psykologi.

Som jag skriver i min kommentar under inlägget, så har jag uppfattat det som att det inte är någon som lyssnar, att det rentav är meningslöst. Tystnaden från de som till och med är intresserade av frågeställningarna har varit tämligen kompakt. Den feedback jag väl får är “jamen är du förvånad” eller “det är meningslöst” och jag har kanske påverkats av det? Jag vet inte. Jag visste i alla fall inte att det faktiskt var så att någon förväntade sig att jag skulle skriva något om det, eller att det skulle leda till något.

En fråga jag fick återkommande tidigare var “hur orkar du?” när mitt engagemang i internetrelaterade frågeställningar var på tapeten. Svaret är egentligen “det gör jag inte”. Det låter mer depressivt än det är egentligen, men det är i alla fall sant. Jag orkar inte, men på sätt och vis försöker jag hitta vägar att orka med den insikten mer eller mindre framgångsrikt.

När jag som person får kritik för att jag inte gör tillräckligt mår jag oftast dåligt, men i längden så är inte det här ett ensamrejs som hänger på vad jag gör. Det är orealistiskt att tro att just jag kan förändra sakernas tillstånd, när det är något som måste ske gemensamt med andra. Det är mer nedbrytande att stå i ett rum och skrika där ingen lyssnar eller reagerar, än att ta några steg tillbaka och vänta in bättre lägen.

Men det här är meta. Ta och läs länkarna i Rasmus inlägg ordentligt — det är en superviktig frågeställning och även om uppmärksamheten tar vägen via anklagelser om vem som behöver göra vad, så är den viktig att lägga på domännamnskriget.