När det brinner i förorterna till Stockholm slås jag av hur lite det angår mig. Min vardag fortsätter som vanligt, jag ruttnar på vägbygget på Lilla Västerbron som korvar ihop trafiken, velar om vilken lunch jag ska välja, funderar på hur jag ska lösa de olika jobbrelaterade uppgifterna jag har framför mig. Husby, och alla andra förorter det brinner i, är “nån annanstans”. Visst är det förfärligt, men det är inte i min verklighet. Det är anmärkningsvärt att vi kan bo och leva på samma plats och ändå existera i så skilda världar.

På de ställen Husby diskuterats och jag deltagit har jag erkänt att jag inte är helt benägen att liksom se det som att de som bränner bilar är helt fel ute. Visst, det är fel ute på ett teoretiskt principiellt plan, men samtidigt så finns ju den där känslan av att jag inte är förvånad. Och blir jag inte förvånad, så säger det ju sig själv att jag antagligen har anledning att välja mindre bombastiska fördömanden, så att säga.

Lars Lindström skriver i Expressen om hur vi till och med kan förvänta oss att det händer igen. Jag vet inte varför det här händer, även om jag nånstans i magen antagligen vet ändå. I vintras skrev jag en fundering om hur vi lägger ansvaret på arbetssökande där vi kollektivt bestämt oss för att använda oss av ett system som kräver arbetslösa. Jag upplever det som att det är lite samma sorts psykolog här: underförstått är det de som lider i våra bristfälliga system som ska betala för det. För att systemet ska fungera, på sätt och vis.

Så när jag sitter här och är lagom priviligierad — t.ex. så skulle det vara en överreaktion av guds nåde, om jag själv skulle dra ut på gatorna och bränna bilar, i protest mot nån av de hjärtefrågor som jag engagerat mig i — kan jag inte med gott samvete påstå att mina förutsättningar är facit. Mitt största problem till daglig dags just nu är ju att Stockholms stad förbättrar körbanan på Lilla Västerbron…

Nånstans där, är väl svaret på varför sånt här händer.