“Integriteten på undantag” står det i rubriken på DNs ledarsida. Det som står där är viktigt och tänkvärt, om än nu inte ett ämne som skapar det största intresset runt fikaborden. Under ledarartikeln finns en kommentar som illustrerar en av anledningarna till det:

integritet

Många tror att det finns ett sådant här samband — de flesta av oss gör ju inget fel, och har inga problem med att redovisa lite extra genom “transparens i vardagen”. Vi ställer upp, om det handlar om att få tag i busarna. Problemet är att alla busar är inte brottslingar. Edris sammanfattning av hur övervakningsdata använts av privata skäl, av de som haft tillgång är en skrämmande läsning och väl värd att ha med i tankarna när ämnet är på tapeten.

Det är aldrig du som bestämmer om huruvida ditt mjöl i påsen är rent eller inte, och det är därför det är så viktigt att prata om integritetsfrågeställningarna.

Med en allt mer ingående insyn i människors liv så skapas ett samhälle av lögnare. Det Thomas E skriver under inlägget är att om du tillhör en given norm, som för ögonblicket tas för acceptabel, så är du trygg. Hamnar din färg lite utanför ramarna, är du körd.

Även om det egentligen inte innebär att någon är en brottsling, bara för att de inte är konformistiskt inpassade i de modeller som gäller. “Alla brottslingar ljuger till vardags” skriver han, och det är inte en synvilla han är ensam om att bära med sig. Att du ljuger kan vara för att du inte passar in. Att du ljuger blir rent av samma sak som att du är en brottsling. Att samhället på olika sätt kanske tvingar dig att ljuga (i form av att undanhålla privata ensaker) verkar inte oroa så mycket.

Till exempel är det som så att även om det är så att vi i Sverige är progressiva och blir lite glada och stolta över att två män pussas på Eurovisionsschlagerfestivalet, och stöttar Finland med sina två tjejer på scenen som pussas — så infördes lagar 2008 som ger staten rätt att samla in och använda den sortens “avvikande sexualitet”. FRA har en alldeles egen personuppgiftslag där de tillåts samla in sådana uppgifter. Och använda.

Just det där med att integritetsinskräkningar är för den “goda sakens skull” är en väldigt svår psykologi att ta sig igenom. Ämnet i DNs ledare tar upp patientjournaler som exempel. Trots det sitter alltså människor och tänker att “det gör inget, för det är till för att hitta brottslingar som integritetskränkningar är till för”. Är sjukhuspersonal poliser? Är sjuka människor kriminella?

Thomas Bodström (S) lanserade uttrycket “de som har rent mjöl i påsen har inget att oroa sig för”. Är du vit, heterosexuell och frisk, har du inte något att oroa dig för, ungefär. Men när Bodström själv ombads att lämna ett kissprov för att avdramatisera det där med att tvinga ungdomar i skolan att drogtesta sig, tackade han nej.

Du kanske tänker att han döljer ett eventuellt drogmissbruk, reflexen är ju sådan nu för tiden — döljer du något är du skyldig till något. Bodström har möjligen sig själv att skylla som drog igång den här sortens tänk, men det är vi andra som betalar priset för det misstaget.

Emellanåt funderar jag även på vad det innebär när samhället får allt vidare klyftor, där arbetslösa görs till ansvariga för en politik som inte fungerar, där folk utförsäkras och där mobbing och elakhet gått och blivit en trappstege till framgång. Att sådant växer i samma takt som övervakning är en intressant knut att försöka nysta i. Förtroendet för vanliga människor sjunker, folk är inte värda respekt utan kan till och med föraktas öppet, vilket belönas frekvent. Makten hamnar allt längre bort och blir allt abstraktare för var dag som går.

Övervakning är makt och inte brottsbekämpning. Att tvinga fram konformitet och lydnad, är inte brottsbekämpning. Att vara annorlunda från dig är inte att vara brottsling. Minskad integritet minskar inte brottslighet. 

Stark personlig integritet är en viktig bit av ett samhälle som är tryggt på riktigt. Vi ska inte behöva bevisa oss vara oskyldiga i livet, till dagligdags. Vi ska kunna ha något sånär kontroll över våra egna liv och beslut. Det skapar en enormt farlig psykologi att vi hela tiden behandlas som potentiella brottslingar och där lögnen i slutändan blir vår enda vän.

Det är emellertid vi som förstår detta som har ett slags ansvar att förklara det så att det går fram ordentligt. Inte ens Thomas Bodströms plötsliga vändning förändrade den myten.