Så vad tycker politiker själva om att övervakas? Ptjaa, de gillar det inte. Och i rättvisans namn handlar det då inte ens om övervakning av det grova integritetskränkande slag som vi som medborgare ska acceptera — nej, det handlar om vanlig insyn i politiska sammanhang. Som till exempel när Ölandspartisten filmar kommunfullmäktige i Borgholms möte i syfte att låta väljare se processen, och blir utkastad.

gategateEller när EU-kommissionären De Gucht tycker att det är en bisarr tanke, att väljare ska ha insyn i viktiga förhandlingsprocesser. Jag nämnde även härom sistens hur Thomas Bodström tackade nej att lämna kissprov, när media bad honom göra sig själv till föredöme för alla de tonåringar som var tänkta att utsättas för “frivillig” drogtestning. Det vimlar av sådana här exempel. Politiker behöver arbetsro, är tanken. Så även poliser.

När det talas om klyftor i samhället så nämns sällan den här diskrepansen — att vi människor ska vara fullständigt transparenta men myndighetsutövare och politiker ska ha lugn och ro. Nu tycker väl jag iofs att dessa absolut ska få åtnjuta lite lugn i tillvaron — men ur ett demokratiskt perspektiv handlar offentlighetsprincipen om att vi ska ha insyn i makten. Tanken är väl ändå att vi ska vara något sånär upplysta när vi går till valurnorna. Eller?

Det blir så tydligt att övervakning ur ett mänskligt perspektiv innebär något väldigt invasivt, när de som har makt upplever det som störande att förhålla sig öppna gentemot sina väljare. För oss andra räcker det med att existera för att vara skyldiga att redovisa allt om oss själva, men de upplever sig inte ens säkert vara skyldiga att redovisa öppet vad de gör på sitt offentliga ämbete. Här finns det mycket väl utrymme att fundera på eventuella olagligheter till och med, med tanke på att vi tidigare uppfattat offentlighetsprincipen som en viktig politisk oundgänglighet.

Nej, politiker tycker inte om övervakning — när det gäller dem själva. Det borde faktiskt fler väljare ta intryck av.

Vad innebär det när myndigheter uppfattas som lite oberäknerliga — rent av farliga — vad hände egentligen? Min föräldrageneration såg myndigheter som något som var till för dem. De var stolta över det. Idag är känslan i allt högre utsträckning den motsatta. Vill de mig väl? Kan jag bli personligt ansvarig trots att jag uppfattar mig som ett offer för en politisk miss?

Det har snackats om politikerförakt i ett antal år nu — men när ska vi tackla medborgarföraktet? Det andra sidan av samma mynt, det som ingår i denna onda cirkel av växande klyftor i samhället.