“Åh, vad bra att Jan Helin tar upp det här”, tänkte jag när jag började läsa hans söndagskolumn. Om “big data” och svårigheterna att veta hur de data vi producerar används i slutändan (jag skrev själv om det härom veckan). Men mot slutet av hans text sjönk modet, för tydligen så gick texten inte ut på att det är viktigt med folkbildning i frågeställningen, utan att de få individer som slitit hårt för att öka medvetandet om problematiken antagligen är korkade:

“När jag i dag läser om, och lyssnar på föredrag om vikten av att kunna hantera ”big data” för alla bolag som vill ha en affär online brukar jag tänka på de arga unga som gick ut på gatorna och demonstrerade mot FRA för något år sedan. De var rasande över hur gränsens för deras integritet bröts av några gamla signalspanare på Försvarets Radio Anstalt på Ekerö som scannade mailtrafik efter ord som kunde kopplas till terrorism.

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, slog på sin dator och bokstavligen vräkte iväg information om sig själva och sina beteenden till en rad amerikanska bolag som får FRA att lika radioamatörer.”

Fem år har gått sedan de “arga unga” gick ut på gator och torg och protesterade mot FRA-lagarna. Den frågeställning som vi upplevde oss ha en liten möjlighet att påverka i, genom att påverka våra företrädare i riksdagen föll, och lagen drogs igenom. Big Data-marknaden är ett alldeles för stort och mäktigt segment för att vi som väljare skulle ha nån möjlighet att göra avtryck.

Jan Helin verkar anse att när staten samlar data så är det mindre farligt än när privata aktörer gör det kommersiellt. Vore det inte så tragiskt, hade det nästan varit komiskt att en chefredaktör som under sina år på posten sett meddelarskyddet eroderas till en punkt där det inte kan garanteras längre, skriver så. Men det där med att granska makten är inte något som görs enkelt — eller ens frivilligt? — längre. Hax lyfter i ett exempel i ett inlägg om hur politik handlar om att lura människor, på hur media snällt agerar megafon åt renodlat oärliga utspel:

För att ta ett exempel, så skrev Aftonbladet följande… “Från och med söndag kan du surfa på mobilen när du är på semester, utan att riskera en räkning motsvarande hela reskassan när du kommer hem.” Vilket helt enkelt var fel. Läs mer: Länk 1 » | Länk 2 » Frågan är vad man skall kalla detta? Lögn? Spinn? Politik och media i symbios?

När så Helin raljerar lite om de som på gräsrotsnivå åtminstone försöker lyfta problematiken så ekar han ofrivilligt ett förakt för människor som gör det så oerhört mycket lättare att ignorera relevant kritik och förmaningar om den pågående utvecklingen. Dessutom blir det konstigt att Helin inte verkar känna till att förutom “några arga unga härom året”, finns svenska EU-parlamentariker som löpande jobbar hårt på detta. Det har exempelvis varit oerhört svårt att nå ut medialt med Dataskyddskampanjen tills helt nyligen, som Henrik Brändén beskriver det:

Piratpartiets EU-parlamentariker har gjort vad de kunnat för att lägga moteld. Tillsammans med några aktivister har man skapat webbplatsen Dataskyddsförordningen, där man löpande lägger upp ny information om frågan.  Jag och HAX har bloggat om det hela. Men frågan har inte velat ta fart. Massmedia har inte orkat skriva. Folk har inte orkat bry sig.

Jan Helin har helt rätt i att det behöver sättas tryck på reglering av insamlandet av datat om oss. Han får gärna hjälpa till med det — inte minst genom att ge tusan i att vara överlägsen mot, eller rent av ignorera de få som faktiskt gör något, när ämnet är på tal. Och han behöver revidera det där med att svenska FRA skulle föreställa vara snälla små okunniga får i jämförelse. De konkurrerar, på en överlappande marknad och det får han gärna se till att hans läsare får veta.

Kort sagt — det duger inte att medverka till okunskap och sedan anklaga menigheten för dumhet.