Bruce Schneier är en internationellt erkänd expert i säkerhetsteknologiska frågor. Han har gett ut ett antal böcker, och hans blogg är välläst och jag har själv inte minst, refererat till honom ofta. I slutet av maj publicerade han nedanstående text och jag bad om tillstånd att få översätta och publicera den här hos mig, vilket han vänligt nog accepterade. //emma

***

Säkerhetspolitiken i en demokrati

Terrorism orsakar rädsla, och vi överreagerar p.g.a. den rädslan. Våra hjärnor är inte särskilt bra på sannolikhets- och riskanalys. Vi tenderar att överdriva spektakulära och ovanliga händelser, och nedvärderdera ordinära, kända och vanliga händelser. Vi tror att ovanliga risker är mer vanliga än de är och vi är mer rädda för dem än sannolikheten säger att vi borde vara.

Våra ledare är precis lika benägna till överreaktioner som vi är. Vid sidan om denna grundläggande psykologi finns det emellertid andra anledningar till att det är smart politiskt, att överdriva terrorist- och säkerhetshot generellt.

bruceschneierDet första är att vi påverkas av en stark ledare. Ett känt uttalande från Bill Clinton lyder: “När människor känner sig osäkra, vill de hellre ha en ledare som är stark och har fel, än en ledare som är svag och har rätt.” Han har rätt.

Det andra är att göra någonting — vad som helst — är bra politik. En politiker vill bli sedd som en som tar tag i saker, avkräver svar, fixar saker. Det ser helt enkelt inte bra ut att luta sig tillbaka och påstå att inget finns att göra. Logiken fungerar ungefär så här: “Något måste göras. Detta är något. Därför måste vi göra det.”

Det tredje är att “domedagsprofeten” vinner, alldeles oavsett slutresultat. Föreställ dig två politiker idag. En av dem predikar rädsla och drakoniska säkerhetsåtgärder. Den andra är någon som jag, som säger att terrorism är en negligerbar risk, en risk som är en del av livet och där någon säkerhet är nödvändig, bör vi till största delen vägra att bli terroriserade och gå vidare med våra liv.

Vi spolar fram tio år. Om jag har rätt, och det har inte förekommit några fler terroristattacker, tar domedagsprofeten äran för det för att ha hållt oss säkra. Men om det skett en terrorattack, är min tid i regeringen över. Även om terrorism är så löjligt sällsynt som den är idag, så finns det ingen vinst för en politiker att chansa på att välja min sida.

Den fjärde och slutliga anledningen är pengar. Varje ny säkerhetsteknologi, från övervakningskameror till högeknologiska “fusionscenter” [samarbetskommittéer som delar information mellan sig; reds anm.], till fullkropps-scanners på flygplatser, har ett vinstmotiverat företag som lobbar för dess inköp och användning. Givet de tre anledningarna ovan är det enkelt — och antagligen lönsamt — för en politiker att göra dem glada och säga ja.

För varje politiker är implikationen av dessa fyra anledningar entydig. Att överskatta hotet är bättre än att underskatta det. Att göra något mot ett hot är bättre än att inte göra något. Att göra något som är uttryckligen reaktivt är bättre än att vara proaktiv. (Om du är proaktiv och har fel, har du slösat pengar. Om du är proaktiv och har rätt men inte längre i någon maktposition, får den som är i maktposition äran för vad du gjort.) Synlig är bättre än osynlig. Att skapa något nytt är bättre än att reparera något gammalt.

De två grundsatserna förklarar varför det är bättre för en politiker att lägga pengar på ett fusionscenter mot terrorism, än att satsa på fler arabiska tolkar åt NSA. Ingen kommer att se de extra anslagen i NSAs hemliga budget. Å andra sidan, skapar ett högteknologiskt datoriserat fusionscenter rubriker i tidningarna, även om det i praktiken inte gör någon verkan.

Detta leder till ett annat fenomen kring säkerhet och regeringar. I och med att ett säkerhetssystem satts på plats, kan det bli väldigt svårt att ta bort det. Föreställ dig en politiker som motsätter sig vissa aspekter av flygplatssäkerheten; vätskeförbudet, skoavtagningen — någonting. Om han pushar för att mildra säkerhetsåtgärderna, får han skulden om något skulle hända på grund av det. Ingen vill rulla tillbaka en polisåtgärd och få ta ansvaret för att det orsakat ett omskrivet dödsfall, även om det råkar vara en en-på-miljonen-chans att det skulle hända.

bruceschneier3Vi ser denna drivkraft i praktiken i de uppsvällda s.k. no-fly- och övervakningslistorna av terrorister; agenter har massor av anledningar att sätta någon på listan, men absolut ingen anledning att plocka bort någon från den. Vi ser det också i TSAs försök att få bort förbud mot fickknivar på flygplan. Vid två tillfällen har de försökt att förändra det, och vid två tillfällen har rädda politiker förhindrat det från att gå igenom.

Massor av onödiga och ineffektiva åtgärder genomförs av en politisk byråkrati vars primära bekymmer är stabiliteten för sina representanters karriärer. De vet att väljare sannolikt straffar dem mer om de missar att säkra upp mot en upprepning av en tidigare attack, och mindre om de missar att förutse nästa attack.

Vad kan vi göra? Det första steget mot att lösa ett problem är att se att du har ett. Dessa är inte benhårda regler; de är tendenser. Om vi kan behålla tendenserna och dess anledningar i medvetandet har vi större möjlighet att få till förnuftiga säkerhetssystem som rimmar med hotet, istället för en massa säkerhetsteater och drakoniska polismetoder som inte gör det.

Våra ledares jobb är att motstå dessa tendenser. Vårt jobb är att stötta de politiker som motstår dem.

Text: Bruce Schneier