Om skon passar är livet alldeles, alldeles underbart. När den inte passar skaver den, och då räcker inte en positiv attityd. Det dök upp en liten Askunge-referens i huvudet när jag läst och sett era tweets som dykt upp de senaste dagarna. “Kriget mot kvinnligheten”, eller vad diskussionen ska kallas. För egentligen så tror jag inte alls att det handlar om feminism som ni skällt på.

Jag har rätt nyligen förstått att det bor nån slags rädsla för att genusdebatterna handlar om att radera olikheter mellan människor. Att robotifiera människor till något lite lagom känslokallt och i-alla-lägen-neutralt. Och att mycket av den rädslan härstammar ur vad man upplever debatter med feministiska analyser i botten handla om.

Det är lite ironiskt, eftersom den rädslan kan ganska lätt identifieras även hos de som är uttalade feminister och debatterar öppet i ämnet. Att bli intvingad i en mall som helt enkelt skaver. Den som uppfattas som kvinnlig/manlig och alldeles för ofta nedvärderas på olika sätt, med löner och anställningsbarhet.

blondinbella

Så om du Isabella vill vara mjuk, sexig och ställa upp lite oftare att ha sex (eller vad det nu handlar om) så har väl du all rätt i världen att göra det. Väl bekomme, det är en ynnest att få göra det man själv vill och uppnå de mål man strävar efter. Verkligen, jag kan bara stödja och uppmuntra.

Där det blir ett problem är när jag uppfattas ingå bland de där, som ska leva upp till det som passar dig så bra. Att samtidigt som det är en bra deal för dig, så är det nåt fel på mig som har andra värderingar och prioriteringar. En del skulle uppfatta din tweet som att vara öppen för att bli våldtagen, till och med, och då kanske det blir lättare att förstå varför det är en devis inte alla klarar av att rätta sig efter? Kort sagt — för andra handlar det du skriver om tvång, inte om ett eget val.

Bild 2

I din tweet, Evelina, så blir det där med tvång rätt tydligt, om man säger. Det är inte någon som fördömer dig för att du rakar dig under armarna och på benen. Tvärtom skulle jag vilja påstå att det absolut vanligaste är att kvinnor gör det. (Jag gissar här att du inte menar att män som inte ansar sig är feminister, för övrigt.) Du verkar anse att alla ska göra som du, och du tar illa vid dig när du ser andra göra andra prioriteringar.

Såklart, om du kämpar med något och ser andra strunta i att göra det, så kan det nog uppfattas som oansvarigt. Du försöker ju följa “reglerna”, varför gör inte andra det? Ungefär. Men vi prioriterar alla annorlunda, efter våra egna förutsättningar, drömmar och mål. Och det du ofrivilligt visar med den här sortens uttalanden, är att du är tvingad att göra något och därför borde andra göra det också. Är det verkligen så du vill ha det?

Jag är ju till exempel inte mindre kvinna för att jag råkar bryta mot “reglerna” helt naturligt, genom ha skäggväxt på hakan. Som jag faktiskt kände mig trygg nog att låta få växa förra sommaren. Jag gjorde det inte för att jag tycker att det finns ett värde i feministiska analyser, jag gjorde det av ren nyfikenhet. Hur mycket var det egentligen, det där rackarns skägget, som jag tar bort dagligen. Kanske överdriver jag problemet med att det finns, kanske är det inte hela världen att det finns. Varför inte testa? Att jag kände att jag kunde testa — visserligen inte helt oproblematiskt, det trodde jag inte — men att jag kände så är ändå nånstans ett ganska bra testament av att saker går åt rätt håll.

Jag skiter dessutom fullständigt i att raka benen. Eller under mina armar. Vem fanken tittar, liksom, tänker jag. De flesta som är intresserade av såna grejer tittar antagligen mycket mer på sig själva, håller kollen på att de är okej, än de mönstrar en medelålders tjockis på stan. Det är rätt skönt att slippa ingå i skönhetsgrejen, för jag har aldrig känt mig bekväm i det formatet. Inte ens när jag var ung och tidsidealiskt snygg.

Visst kan det handla om att försöka ha “rätt attityd” ibland, när man ska göra saker, som du Isabella skriver. Som att leva. Låta sig själv ha lite kul och så. Men en attitydförändring löser inte när skon inte passar. Med våld högg systrarna i Askungen av sig tår och häl, vill jag minnas. Och det är väl den sortens tvingande våld det är lätt att associera till när någon som trivs med sin situation, talar om för andra att det är fel på deras attityd.

Nej, jag tror inte att det ni pratar om här handlar om feminism, egentligen. Jag tror det handlar om var och ens heta önskan att få kunna vara som de är, leva sina liv och värderas rättvist, oavsett hur de ser ut eller passar in i eventuella stereotypa mallar eller inte. Tricket är att låta andra få göra som de vill då, utan att fördöma dem.

Gör era val, vårda era värderingar — men försök att undvika att predika att alla måste göra samma saker och se ut och tycka precis som er. För då blir det precis så robotifierat som ni kanske är rädda för. Avfärda inte de som inte har era förutsättningar. Värdesätt era egenskaper och unna andra att få göra detsamma.

Det oroar mig rent allmänt, att så många uppfattar sina livsval vara hotade för att någon annan vill leva sitt liv på ett annat sätt. Det borde faktiskt inte spela nån roll, och när ilska och oro väcks signalerar det inte trivsel med det egna läget, utan något helt annat. Ett slags tvång, en uppsättning regler som man är olydig som inte lever upp till. Och jag gissar att det inte alls är vad ni vill med era liv: Följa andras regler.