Härom sistens skrev jag ett inlägg som reaktion på en kommentar Jan Helin gjorde. Några som läste inlägget la till att skillnaden mellan FRA och exempelvis Google är att det senare är något som är frivilligt. Jag svarade då att, jovisst, så är det principiellt — men i praktiken är det ganska svårt att se exakt vad det är man gått med på frivilligt, när det gäller ens data. Och det har vi nu fått ett exempel på i praktiken i och med ett avslöjande i USA: PRISM.

Nyheten om övervakningsprogrammet PRISM chockar USA. Att National Security Agency kartlägger amerikaners telefonsamtal och positioner är svårt att svälja redan det. Att de dessutom har bakdörrar till servrar hos Microsoft, Facebook, Google, Skype, Apple och andra globala it-företag är en världsangelägenhet.

skriver Sam Sundberg i SvD. Anna Troberg konstaterar detsamma:

Vita Huset har gått ut och sagt att PRISM inte är så farligt eftersom man inte övervakar amerikanska medborgare eller personer inom USA:s gränser. Jaha, det är ju bra. Om man är amerikan och om man råkar befinna sig i USA. Problemet är dock att de allra flesta människor på jorden inte uppfyller det kriteriet. Dessutom är det ett uttalande som jag, vis av erfarenhet, känner att det är bra att ta med en sund dos skepsis.

frivilligheten då, som har lyfts många gånger — och som är relevant i allra högsta grad, men som sagt blir ganska luddig när det visar sig att vi nog egentligen inte riktigt haft nån bra insyn i exakt vad det är vi tackat ja till. FRA är t.ex. inte frivillig, den är påtvingad oss alla. Liksom datalagringsdirektivet. Och andra regleringar som vi medborgare bara måste svälja eftersom det är lag på det. Och åtminstone i teorin enklare att kämpa mot; lagstiftarna ska ju föreställa att vara våra representanter. Google, Facebook, Twitter och andra företag bygger på frivillighet — du ska kunna hoppa av, eller rent av strunta i att hänga på. Där har vi varit lite för kassa på att använda vår konsumentmakt.

Personligen har jag upplevt det som väldigt svårt att agera som nån slags opinionsbildare utan att använda mig av sociala medie-plattformar, och får ofta kritik för det dessutom. Jag kan såklart ägna min tid åt att sitta på en begränsad plats där möjligen endast frälsta befinner sig, eller så vänder jag mig till människor som befinner sig på de där plattformarna. Det är såklart frivilligt — men ändå inte. Jag måste ge mig in i en lek och regeln tåla. Bara det att den där regeln är inte alltid så himla tydlig.

Dessutom, hade jag inte det där med att jag opinionsbildar med en tydlig politisk avsikt, så hade det som privatperson ändå varit oerhört svårt att vända de stora plattformarna ryggen. Där finns polarna, samtalen, det sociala… Den sortens timrad-stuga-i-skogen-resonemang att hoppa ur det, har med sig sin alldeles egna uppsättning krångligheter.

Nej, jag som sitter här och skriver bidrar med massvis med data — alldeles oavsett om jag är anonym eller inte — och du som läser gör detsamma. Vi klickar igång vår webbläsare och vi bidrar med data, så är det bara. Ibland används det för bra saker, andra gånger inte så bra saker. Ganska ofta, antagligen.

Andreas Ekström skriver i Sydsvenskan: “Vad skulle hända om allmänheten, vi alla, krävde att dessa databaser skulle göras tillgängliga för alla? Ingå i “the public domain”?” Det är en diskussion som har funnits ett tag, men som inte tagit fart riktigt. När jag själv skrivit om det här på bloggen, inspirerad av ett resonemang från Jocke Jardenberg, så har jag erkänt att jag inte är riktigt redo att fundera på det ordentligt. Eftersom det skrämmer mig nånstans.

Samtidigt så är det en tröst, på ett konstigt sätt, att fundera på att det faktiskt finns något slags motmedel till en högst läskig utveckling. Pest eller kolera, kanske? Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet inte vilken ny uppsättning problem som skulle uppstå av det — och om den uppsättningen problem i så fall gör det “värt” att leva i en vardag där massövervakning är slentrian — och business, till och med.

Värt att fundera på är i alla fall att i den mån det pågår nån slags förhandling om människors privatliv sitter inte allmänheten med och tycker till.