Det började med ett konstaterande att man faktiskt inte är osynlig bara för att folk inte ser. När Eva Franchell undrar var Piratpartiet håller hus kan jag tolka det både som att partiet behövs, eller som ett symptom på åratal av osynliggörande. Frågeställningarna som partiet drar i är minsann inga små saker och dessutom har det inte sällan sagts vara överdrivet att bekymra sig om det. Nu när det visar sig att det partiet varnar för är verklighet, är det så dags att undra. Men själva tankespåret landade så småningom i hur jäkla dumma vi väljare är. Som jag skriver i den här tråden:

Det är bara det att man måste förhålla sig till det där med att när jag lägger upp en reklamfilm från Adobe, så puttrar det in flera plus och gillningar, än när jag pekar på en frågeställning som denna. Det är frågeställningen som är krånglig, den är svår att ta in — jag har många gånger svurit över att en bild med simpel text på får hundratals gillningar och sprids över hela världen, men en genomtänkt analys får knappt nån uppmärksamhet alls. Det är vi. Det är inte media — det är vi.

Visst, kanske är det snuttifieringen från medialt håll som har en skuld i det hela, men vi läsare och användare gör minsann inget för att förändra det heller. Vi nöjer oss. Vi lever i en klickonomi idag och det är det vi har att förhålla oss till, och vi har hjälpt till skapat den själva. Det är det som redan skapar vågor i sociala medier som anses värt att plockas upp. Signalerar vi läsare inte intresse redan i tidigt läge, så struntar oftast medierna i det också. Folkbildningen är så gott som död, därvidlag.

Vi måste hjälpas åt att sprida frågeställningarna. Visa att vi bryr oss. Vi måste klicka på den där förbannade tummen upp, plustecknet, retweeta och ha oss för att ha en rimlig chans att inte behöva förhålla oss som “osynliga” i debatterna. Vi — NI — behöver förstå att det som är en skitsak för er, är superviktigt för att få en chans att lägga sig i och förändra den obehagliga trenden av övervakning. Nu har vi den här realiteten — så se till att använda den.

Det är inte enbart mediernas fel att frågeställningarna inte lyfts, det är inte partiledaren Anna Trobergs fel att hennes hårda arbete går onoterat — det är, faktiskt, ditt fel också. Som nöjt dig med att läsa något och inte sprida det vidare. Som inte uppmuntrar att frågeställningarna tacklats. Som kanske rent av, den dagen du bemödade dig om att säga något, var för att vara kritisk mot att inte tillräckligt görs. Du, det är du, som är en bidragande orsak. Du som skulle kunna göra skillnad på ett aldrig så fjuttigt sätt som en tumme upp, och som inte gjorde det.

Ni behöver alla en spark i rumpan — jag vet att det finns mycket goda orsaker till varför ni är trötta. Varför det känns hopplöst. Anledningar som jag alltför väl känner igen mig i och letargin ni känner är ni inte ensamma om. Herregud, så hopplöst som det känns ibland. Men ni behöver orka. Ni behöver det för det som ni tycker är fel ska få en chans att förändras till det bättre. Ni måste börja tänka på er själva på riktigt.

Sprid, sprid, sprid. Låt ingen misstolka er trötta tystnad för acceptans av läget.

Och Eva Franchell — jag säger samma sak till dig som jag sa till Jan Helin: hjälp gärna till med det, du också. Det här behöver vi alla hjälpas åt med. Folk är inte osynliga, bara för att ni inte tittar.