PRISM: 'really freaky'.Tobias Brandel skriver väldigt bra i svenskan om Prism och bristen på reaktioner från allmänheten. Lite fin meta där också, när han lyfter statistiken för hur pass vällästa artiklarna är. Eller hur lite lästa de är. Det är lite sådant som jag syftade till med min lilla arga pepp igår; det krävs någon form av reaktion från folk för att det ska vara värt besväret att lyfta både medialt och politiskt. Själv har jag exempelvis inte kunnat hitta någon folkvald svensk politiker som kommenterat eller signalerat intresse för problematiken runt Prism, förutom Christian Engström. Trots problemet med att svenska myndigheter använder sig av amerikanska plattformar för sin kommunikation.

I mitt kommentarsfält under en liten lista med vilka fakta som finns att tillgå än så länge har det ramlat in en kommentator, som inte ens upplever att det här är särskilt viktigt. “Alla vet väl att allt avlyssnas.” Nu vet antagligen inte alla det, men det är definitivt väldigt få, om ens någon, som vet hur det som avlyssnas används och i vilka syften. Eller hur det kommer att användas om några år. För datan försvinner inte. Det, om något, torde ju inspirera till funderingar kring vilken typ av lagstiftning som är nödvändigt — vad man får och inte får göra. Och vad rättigheterna ska vara för de som bidrar med data. Det vill säga för oss, dig och mig.

nixonJag läste nånstans, kan inte hitta länken nu (edit: Sam Sundberg var det såklart), om att det är lite fel att använda sig av ordet “skandal” när det handlar om övervakning som allmänheten får reda på genomförs. Redan när Nixon fastnade med handen i kakburken var det inte en ytterlighet, ett unikum eller så, att någon avlyssnade menade skribenten. Det unika var och är att bli påkommen. Sedan dess har det alltmer blivit ett normaltillstånd att vara rättslös som medborgare. Kanske är det dumt att tala om det i termer av skandal. Kanske är det så att vi fortsätter att lura oss själva att tro att det är avarter med det språkbruket, istället för den vardag som det är i praktiken. Retoriken som går ut på att detta är något anmärkningsvärt kanske gör oss en björntjänst?

Brandel och andra tar dessutom upp jämförelsen med Stasi och jag kommer på mig själv med att undra om folk vet vad den jämförelsen innebär. Äldre generationer vet direkt, men yngre? Förstås verkligen konceptet? Förstår folk referenser till boken 1984? “Boken var inte en manual”, har det skämtats om ibland — men förstår folk vad den boken berättar om och vad det innebär? Har man berättat om något frivilligt online, så har man inte något att klaga på, verkar många anse.

Fundera på det ett slag: har du som människa sagt något, vad som helst, har du förverkat dina rättigheter för du antas kunna förutse att det du säger, var du säger det och vem du sagt det till ska kunna användas på olika sätt som du inte har någon kontroll över.

knowingDet är inte regeringar eller maktkonstellationer som säger det. Det är din granne, dina kompisar, folket runt fikabordet. Det är dumt av medborgare att tro att de har några rättigheter att ställa några krav på de krafter som verkar i världen, verkar nån slags konsensus gå ut på. De som föreställer sig ha rent mjöl i påsen, är trygga i sin förvissning om att åtminstone de är säkra. Om det nu inte var för det där att det är inte folk i största allmänhet som bestämmer vilken kvalitetet deras mjöl innehar. Det gör någon annan. Någon som vill tjäna något på dina data.

I det ögonblick det finns något att tjäna på dina data är du inte trygg eller säker i någonting. Vi vet inte ens vad det är som genererar förtjänsten. Vi vet bara att det finns en stor industri. En industri där regeringar och företag ingår i en ohelig röra. Och det enda vi har att välja på, om vi tänker oss vilja stå utanför — är att stå utanför all social och teknisk utveckling helt. Att bli nån slags eremit. Att välja bort ett samhälle där man ingår och odla utanförskap och misstänksamhet.

Det är inte ett val. Kanske vet folk det redan instinktivt. Kanske har känslan av att man inte har något val slagit över i fullständig resignation. Kanske spelar det ingen roll att förespråka politisk tryck för våra rättigheters skull. Solen skiner ju i alla fall.