Sitter och lyssnar på radioprogrammet där Sam Sundberg får frågor om Prism och övervakning. Där diskuteras det där med hur man använder data, och det är lite intressant. Folk vet att det är oerhörda mängder data det handlar om och förstår inte riktigt varför ens sketna sms skulle spela nån roll.

Det är där man använder sig av algoritmer — man kartlägger i princip stora mängder data och postulerar slutsatser utifrån det. Lite sådär som digital annonsering fungerar — du har besökt en viss typ av sidor, eller sökt en viss typ av information, och får annonser som är anpassade efter det. Nu kan man fråga sig, vad är problemet med det?

Ja, alltså, det kan till och med ha ett visst “humorvärde” när automagiska funktioner passar in en annons för Silja Line bredvid ett reportage om en färjekatastrof. De flesta av er har nog sett dylikt nån gång. Ni har alldeles säkert dessutom, reagerat på att ni fått direktriktad reklam — ibland helt galen och i vissa fall har en del till och med blivit direkt kränkta av det. Algoritmerna har alltså inte alltid fel, det funkar tillräckligt bra för att det ska vara en god affärsidé, men felen som uppstår är tillräckligt vanliga för att ni alla ska känna till det.

Likartat problem existerar, föreställer jag mig, när privata data hanteras i övervakningssyfte för staten. Det blir fel ibland. Felet kan t.ex. resultera i att en oskyldig familj i Göteborg får utstå en razzia. Det är vad vi vet. Det mest skrämmande är emellertid när vi inte vet vilken felaktighet vi utsätts för.

Ett av problemen kring att försöka väcka opinion i de här frågeställningarna är att flera inte riktigt förstår vad problemet är. Det är ingen som dör, väl? Har inte hört talas om att några liv förstörs? Allan Widman, i diskussion med Anna Troberg på SVTs morgonprogram låter till och med påskina att terrorism är ett mycket större problem än det är egentligen, ett fenomen som ni kan läsa mer om här t.ex., och dessutom får det att låta som att inskränkt integritet skulle lösa det problemet.

Det är helt enkelt inte sant. Slentrianmässig övervakning löser inte det problem som motiverar införande av övervakning. Det kommer med största sannolikhet alltid att finnas terrorism. Ett friskt samhälle, som Anna Troberg uttrycker det, kan hantera ett sådant trauma. Visst måste det till någon form av säkerhetstänk, men det som pågår med FRAs signalspaningar och den nu avslöjade metoden, PRISM, från NSA är i stort sett säkerhetsteater. Det löser inte problemet med terrorism, och används därmed för saker som det faktiskt fungerar till. Vad? Det vet vi inte. För att vi ska vara ett friskt samhälle behöver vi vara informerade, var och en behöver veta att den inte går runt med ett kort fastspänt i pannan där  andra kan se utom en själv, var man rankar.

Det lilla vi vet är illa nog. Vi har läst om poliser som använt tillgång till datalagring för att kolla saker om vänner och bekanta — och till och med sälja information till skvallerpressen. Vi har fått tillgång till Siuns rapport om FRAs tabbar. Enstaka saker som letat sig ut, eftersom det egentligen inte finns någon direkt insyn eller ansvarsutkrävande.

Nej, det där med att vi inte vet hur datat används och vilka konsekvenser det har, gör det extra allvarligt. Vi vet inte hur datat används. Vi vet inte det. Och det är skrämmande bara i sig. Vår bristande insyn och möjlighet till påverkan i detta är extraordinärt viktigt att bråka om.