Mimmi Dahlström drog igång en diskussion om en språklig grej, och som så många gånger förr tog diskussionen alla möjliga vägar. Bland annat om problematiken med “att inte ha något att dölja”.  Det är en ganska lång diskussion, och jag skrev en likaledes lång kommentar där som jag tänkte att jag ville spara upp här på bloggen. Det handlar om huruvida man är dum som tror att det är okej att bli massövervakad. Jag upplever det inte vara så enkelt som att svara “ja” eller “nej” på det:

Okej — först och främst; att ha kontroll över sitt egna liv är en grundläggande rättighet. Den tror jag inte att någon motsätter sig när man snackar teoretiskt. Men, nu är det som så också att vi är ganska många i samhället som så att säga måste lita på att andra gör “vad som är bäst för oss” i olika situationer, där vi inte har minsta lilla möjlighet att idka nån form av kontroll. Det är inte ett nytt fenomen, ur ett kvinnligt perspektiv t.ex. har jag skrivit om det här.

Där illusionen av egen kontroll, det att man ger någon annan tolkningsföreträdet och det är bra att vara en teamplayer är det som är avgörande. Jag tror att de flesta som uppbärt någon form av anställning känner igen det i att inte vara alltför ifrågasättande, inte ta för stort utrymme och vara en schysst kollega som ställer upp för teamets skull.

Andra exempel kan vara skolan eller varför inte föräldrarskapet. Min poäng är att vi lever våra liv — de allra flesta av oss — med en känsla av att det är viktigt att vi passar in, att det är viktigt att vi ger avkall på den egna sfären för familjen, gruppen, jobbets eller samhällets bästa. Detta är en viktig psykologi som upptar våra liv i praktiken mycket mer än diskussioner kring våra individuella rättigheter. Det syns också i diskussioner där folk blivit petade, avskedade eller lämnade där den som utsatts i någon form oftast anses ha dragit på sig problemet själv genom att inte vara tillräckligt följsam eller bra nog på att kompromissa.

Den psykologin ska inte underskattas när man diskuterar övervakning. Den har alltid funnits där och inställningen är på intet vis unik eller konstig. Efter liv av att vara en schysst teamplayer är själva grunden lagd och det är här nånstans det blir lite extra krångligt.

Att anpassa sig och vara schysst, baseras på en grundläggande deal att inte utnyttjas eller bli sämre behandlad. Tanken är ju att man gör det för gruppens bästa, och förtroendet behöver därför vara åt båda hållen. Det kan man alltså inte lita på, är vad och såna som Danni Efraim (deltagare i diskussionstråden reds. anm.) och jag försöker förmedla.

Det finns inte någon reell kontroll över hur ens data används. Data är dessutom en industri, där man tjänar något på det. Det blir en helt annan deal här. En deal som vi inte kan påverka, förhandla om eller ens veta vad det innebär med tiden. Vi vet inte vad det innebär idag, och vi vet inte vad det kommer att innebära sen. Det är den totala bristen på insyn och kontroll som är ett av problemen här.

Mimmi och andra är fortfarande schyssta människor, enligt den etablerade psykologi och kultur vi levt efter i samhället. Men förutsättningarna har långsamt men säkert förändrats. Vi har frivilligt blivit en valuta, så att säga, och vi har att välja mellan att stå för det eller bråka om det. Att be någon sluta som levt rätt enligt alla — stat, arbetsgivare, kulturnorm — gör sig inte. Hur kan det som varit rätt alltid, plötsligt vara fel?

Den psykologin ska inte underskattas som sagt, och det är helt meningslöst att bli förbannad på det, för att några av oss hunnit före att se att det inte är vårt ansvar eller fel, att en part i “dealen” ändrat förutsättningarna. I blindo. Det måste gå genom hela lager av förståelse, och i viss mån till och med självinsikt, för att det behöver människor.

Ursäkta det långrandiga, och då har jag bara skrapat på ytan av det komplexa här.