Tror det var Rick Falkvinge som en gång poängterade att de som snackade om att vi skulle vara jätterädda för terrorister glömt bort hur vi tillbringade åttiotalet med att vara rädda för det nukleära hotet, och inte utan anledning får man väl säga. När man gör lite kulturella nedslag i åttiotalet så märks det bl.a. i musiken — vi som är lite äldre kommer såklart ihåg Ultravox — Dancing with tears in my eyes.

2087028_com_threads1Filmen THREADS är ett annat exempel på detta, och visades på brittisk tv 1984 samt en gång till 1985. På den tiden fanns bara fyra kanaler i Storbritannien, så det gjorde ett starkt avtryck i samhället och sägs ha påverkat opinionen kring kärnvapen starkt.

Det var planetens totala förstörelse, som vi var rädda för under mina tidigaste vuxenår. Jag tänker ibland att kanske är det därför jag inte blir lika skräckslagen inför tanken på terrorism och upplever det finnas utrymme för lite is i magen.

Nu delar jag inte denna känsla med alla i min generation, och de efter som växte upp på åttiotalet, men antagligen av rätt många. Och olika människor som vi är drar vi olika slutsatser. Hand i hand med det nukleära hotet växte även andra rädslor som hade försvaret av vår planet som grundläggande tanke — miljöhotet, till exempel. Det ledde till en våg av s.k. gröna partier genom Europa och världen, och som i dag är grunden till att det nästan överallt finns ett vardagligt medvetande för miljöpolitik.

Åttiotalet utmålas ofta som ett girigt årtionde idag, filmer som Wall Street och American Psycho berättar historer om finansvärldens utsvävningar och bristande moral, och visst är det sant också. Men det uppfattades inte riktigt som ett direkt hot mot världen allmänt, ens när börser kraschade. Jag har tänkt på det ibland när vi nu befinner oss mitt i finansiella kriser som direkt och indirekt skapats av i många fall samma giriga människor som var med då.

På något vis räckte inte de politiska rörelser som faktiskt var väldigt starka och driftiga under den perioden till för att skapa någon riktig opinion kring just finanserna. Jordens undergång vs. finansens, var kanske en anledning till det. Det fanns helt enkelt värre saker att oroa sig för.

framatJag kommer på mig själv med att undra var nånstans i jämförelse informationspolitiska frågor befinner sig. Är big data och övervakning ett nukleärt hot, eller är terrorismen. Det där som opinionen bestämmer. Det känns som att det är det senare, och jag undrar om det innebär att det informationspolitiska kunnande som behöver existera i vardagen på det sätt miljöfrågor idag gör, hålls tillbaka.

Terrorism är fasansfullt, det är inget snack om saken. Inte lika fasansfullt som jordens undergång emellertid, det tror jag nånstans de flesta håller med om. Och klarade vi av att förändra förutsättningarna för den rädslan under åttiotalet och efter, så upplever i alla fall jag det som att vi kan göra det nu också.

Rovdrift av miljön är många gånger fortfarande ett problem, men vi har bättre försvarslinjer för det både inom det vardagliga och det politiska. Rovdriften av våra finanser, behöver bevisligen mer uppmärksamhet och mer medvetet hanterande. Rovdriften av våra rättigheter har knappast någon försvarslinje alls.

Idag har vi massvis med media och saker får allt svårare att få genomslag i medvetandet, så som Threads gjorde på åttiotalet i Storbritannien. Vi vet mer, men vi vet samtidigt inte samma som personen bredvid vet, på gott och ont. Uppmärksamhetstävlingen är enorm och minsta gemensamma nämnare räcker längre än folkbildande försök.

Vad har vi egentligen att vara rädda för idag? De flesta har nog en åsikt om vad det ska föreställa vara (eller inte), jag skriver själv inte minst om det som ligger närmast mitt hjärta ofta. Vilket är värst, vilka har det sämst, vad ska prioriteras. Vi filtrerar frågeställningarna som vi filtrerar våra flöden. Vi ser andra som har det sämre och kanske tänker att vi ska nöja oss, men å andra sidan finns det ju de som har det bättre så kanske ska man sträva mot det.

aaronDet sägs att miljörörelsen fick sitt stora genombrott “tack vare” bilder på klubbning av sälar. Idag vill jag inte ens tänka på vad motsvarigheten skulle behöva vara i informationspolitiska frågor, för att få medier och människor att se samma sak och reagera. Människor har till och med satt livet till, utan att det skapat nån slags gemensam vilja.

Jag undrar som sagt vad som krävs och mår lite illa av den funderingen. Men kanske var det så då också, för de som var i min ålder då — på åttiotalet? Oron för det man inte vet, eller vet hur man uppnår, har väl alltid funnits antagligen. Jag menar, de hade väl antagligen erfarenheter från andra världskriget.

Jag har ingen aning om var den här funderingen tar ivägen, behövde mest bara skriva av mig den. Det finns alltid något i samhället att jobba för och mot. Alltid. Det finns liksom inget början-mitten-slut på de vedervärdigheter eller fantastiska framgångar vi upplever tillsammans i mänskligheten. Vi lär oss hela tiden. Saker är bara svåra att se när man blickar framåt, och tanken var om man behöver blicka bakåt ibland, så det ter sig lite tydligare. Jag vet mest bara inte riktigt vad det är jag ser. Kanske måste det vara så, jag vet inte.