Att argumentera för en sak är lite av en konst — en del har det naturligt, andra måste träna upp det. Jag upplever mig själv som det senare, vilket jag antagligen delar med rätt många. Jag kommer aldrig att “bli bra på att argumentera”, ändå så har jag ju bevisligen gett mig in på åsiktsmarknaden med mitt bloggande. Just att skriva är lite av en trygghet, jag får tid på mig att fundera och jag kommer på saker om mig själv och min inställning när jag funderar över formuleringar.

En åsikt är lika många gånger en reflex som något som växer fram i takt med kunskap. Reflexer är ibland bra, ibland dåliga.

Många av mina reflexer har jag helt enkelt tränat bort, med åren. Andra tycks vara svårare att bli av med. Särskilt när jag jag är mottagare av andras budskap. Några saker som gör att jag exempelvis avfärdar en person är när de gör sig viktigare än situationen kräver. Som t.ex. att fiffa till åsikten med information om hur många års erfarenhet personen i fråga har om saken, vare sig det handlar om anekdotisk erfarenhet eller någon form av professionell insats.

Självklart ska man respektera de vars erfarenhet tillför värdefull kunskap, men intressant nog är det inte något som man kan lyfta själv. “Respektera mig för jag är så här duktig på det här området.” Vet inte den du talar med redan att du är en auktoritet på området, hjälper det inte att du påstår dig vara det. Jag inser att det är en slags jante där att förhålla sig till, men det kan kanske ändå vara bra för den som tänkt sig prata med mig att jag då avfärdar reflexmässigt.

Ett annat exempel på debattörer som gör sig själva viktigare än vad som är relevant, är när kritik motiveras av en enorm konsekvens. Ungefär, “du stavade fel — det kommer att göra att ditt parti aldrig kommer att komma in i riksdagen”. Liksom… jag tycker i och för sig att det är bra om någon påpekar att något är fel, men varför förstärka med Hollywoodmanér? När saker tenderar att bli oproportionerliga, så drar jag öronen åt mig direkt.

Det finns nån slags tävlingsegenskap i den här typen av debatter. Att göra sig själv viktigare än man är eller göra poängen större än vad ämnet kräver, är en sån där debatt-teknisk grej som jag har jättesvårt att respektera eller förstå. Det blir något som jag lätt avfärdar, och eventuella guldkorn eller idéer värda att ta intryck av begravs och glöms. Men det måste väl fungera för någon, eftersom det är så vanligt förekommande.

Det här handlar nu inte om rätt eller fel sätt att debattera utan det faktum att det alltid kommer att finnas någon som inte förstår dig. Erik Lönroth tipsade som ett inlägg som Karolina Greek skrivit om olika sätt att snacka med varandra i grupp, som jag tyckte var riktigt intressant. Det här kan vara värdefullt att veta; varför man inte når fram; varför en del reagerar med aggressivitet. Vill verkligen rekommendera en genomläsning av det inlägget.

Du vinner inte på att vara viktigare än jag. Och det återspeglas även i mitt sätt att resonera när jag skriver; jag upplever inte att jag vinner något på att göra mig själv viktigare än jag är, eller viktigare än andra. Kanske är det det som gör att jag aldrig kommer att bli bra på att argumentera. Du tävlar aldrig nånsin mot mig, i mina ögon, hur mycket vi än debatterar. Jag förstår inte ens hur en argumentation kan uppfattas ha vinnare eller förlorare. Vi tycker mest bara olika, som mest, eller så är vi överens. Mer är det inte.