Vad man än tar ställning till, så förhåller man sig till nån slags normalitet föreställer jag mig. Normaliteten är kompassen som gör att vi kan skilja mellan gott och ont, vanligt och ovanligt. Jag tänker på det när jag ser mig omkring i medieflödet.

Som exempel: ett gäng feminister tog sig in i en moské och protesterade mot muslimsk kvinnosyn genom att visa sina bröst, övermålade med slagord. Polis tillkallades och kvinnorna är anmälda för förargelseväckande beteende. De kom, fick sin uppmärksamhet, och tar sitt straff (antar jag). När jag hör historien kommer jag på mig själv med att undra vad som hade hänt om ett gäng kvinnor gjort detsamma i en svensk kyrka. Och i nästa ögonblick undrade jag varför jag ens tänkt så? Det är vad jag menar med norm. Trots att jag är ateist och inte ens går i kyrkan så dök den där tanken upp, helt orelevant för händelse och sammanhang.

En annan nyhet som dök upp är SD-politikern som påstås ha slitit i en kvinnas burka i kön till kassan på en matvaruaffär. Övervakningsfilm inväntas för att se om vem som överdriver, alternativt hittar på. Det vi har att fundera över under tiden är vilket som är det mest troliga — att en kvinna i burka kastar sig över en SD-politiker i ilska över att han kommenterat hennes burka, eller att han ryckt i den. Olika människor har säkert olika uppfattningar här, baserat på sin världsbild. Jag vet vad jag tror om händelsen, för det finns dessvärre en norm här, en slags vanlighet i vardagen, att förhålla sig till.

Härom dagen skrev en tjej på twitter att hennes syster fått en örfil när hon inte uppskattat att någon visslat på henne. Jag vet att sånt händer, det har hänt mig också. I en kö en gång, främlingen som nöp mig i rumpan och när jag verbalt uttryckte ett visst motstånd mot det, belönades jag med en spark på benet. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta hennes tweet, för det är ett normaltillstånd att sådant här händer. Det är inte bra, eller normalt som i helt okej, men vanligt. En norm som verkar vara oerhört svårt att förändra.

När Cecilia Hagen skrev ett inlägg om en tv-kock var det ganska tydligt var hennes norm låg. En kvinna kan helt enkelt förtjäna att få ett strypgrepp, om hon är bitchig (och snygg) nog. Jag tror inte ens att hon ifrågasätter det sådär som jag kom på mig själv när det gällde kyrkor — åtminstone har jag inte sett någon tendens till det. Själv hade jag svårigheter att förstå hennes text ens, eftersom min norm är nån helt annanstans.

kartaNormen är nog en viktig sak att luta sig mot när det handlar om man bryter mot lagar eller förordningar, t.ex. Samma reflex som gör att vi tänker alldeles galet utan att förstå det, hjälper oss att hålla nån slags rimlig kurs genom tillvaron i vardagen. Samtidigt är det ju som så att det finns de vars kurs blir alldeles orimlig, pga normen.

Saker jag har sagt om grupper som jag inte haft nån kunskap om eller känt tillhörighet med, har varit ruskiga genom åren säkert, ungefär som de här unga tjejerna i Aftonbladet, kanske rent av. Trots att jag här förespråkar att bryta mot normen är jag ibland till och med tacksam för politisk korrekthet, som då och då fungerat som ett slags utropstecken i vardagen om att förstå något jag inte uppfattat tidigare. En ny norm hjälper mig ta död på en gammal och felaktig norm, eller nåt. Samma verktyg både skapar och löser problem.

Vad som är norm, när man är priviligierad och fördömande, eller utsatt och i försvarsläge, är svårt att veta mellan varven. Normen, är nästan alltid det som sätter agendan, och normen är det som ständigt behöver ifrågasättas. Det finns ett gäng engagerade människor därute som återkommande försöker förklara hur vi i mänskligheten failar på olika sätt ur rättvisesynvinkel mellan olika grupper. Och ofta är det lätt att bli trött på dem eftersom det tenderar att bli så koncentrerat att man till slut slår knut på sig själv.

Jag associerar ibland till munkarna i Tibet, som när jag var barn föreställde mig navigerade försiktigt, försiktigt, för att inte trampa på några oskyldiga små insekter. Så känner jag mig ibland när jag funderar på vilka normer jag omedvetet skyddar, och därmed lika omedvetet utsätter andra i min omgivning på olika sätt. Jag menar det inte på ett “men herregud, ska man vara rädd för allt”-retoriken man ser ibland, utan en genuin osäkerhet eftersom jag alldeles nyligen har börjat lära mig att det är så och att man behöver “manuellt justera sig”. Att vi människor gör så här mot varandra, och min norm, som inte ens är en kd-norm ändå kan vara svårt begränsande för andra ibland.

Om jag uppfattar det jag säger som norm, och det skapar som nån slags redovisningsskyldighet för om de passar in eller inte, så är jag ju per definition något av en förtryckare. Jag har gjort det, alla har gjort det. Och kommer att göra det. Jag tror allra oftast i ren aningslöshet. Det finns bra många saker här i världen vi behöver lära oss om varandra, innan vi kan vara helt trygga i vår världsbild.

oecdIbland blir det supertydligt hur svårt det är att veta vilket ben jag ska stå på. Härom sistens så dök det upp en undersökning från OECD som berättade att invandring ökar vinsterna för samhället. De kostar alltså inte, sådär som en del partier i riksdagen låter påskina. Och då menar jag inte enbart SD, ska sägas. Kanon, att det ramlat ut siffror som man kan bemöta argumentet med, tyckte jag, tills ett gäng tweets bönade och bad att man inte skulle hojta hej om det.

Inte för att siffrorna var felaktiga — utan för att man omedvetet hjälper till att sprida en tanke om att flyktingar och invandrare måste generera vinst, och “inte får” generera kostnader.

Det finns såklart en poäng i det. Ett samhälle behöver kunna bestå av saker som inte genererar pengar till varje pris, en del saker måste få kosta. Så samtidigt som jag navigerar mellan en önskan om att försvara nysvenskars rättigheter mot de som använder dessa som ursäkt för allt elände tänkbart, så gör min positionering kanske att gruppen kan fortsätta pekas ut som utanför och annorlunda. Det ska till massvis med kunskap och förståelse innan saker slutar vara så förvirrande och infekterade. (Bara det där att jag sätter prefixen “ny” framför svenskar, gjorde jag rätt eller fel nu?)

Det går liksom inte att vinna, det är bara att inse att det går att trampa snett, hur fint man än avser att sätta ner fötterna och det gör inget. Det finns massvis med folk som visserligen är bittra när de konstaterar det, men jag tänker att de i sin rättfärdighet mest bara framstår som vilja ha rätt att trampa på andra snarare än nåt slags uttryck för medvetenhet. Andra slår ner på en med ett annats slags rättfärdighetssvärd och uttrycker det nästan som att misstag är medvetna förtryckarmetoder. Det kan inte hjälpas, man måste kunna göra fel på vägen, annars hamnar man aldrig rätt.

I mitt twitterflöde verkar normen i vilket fall vara att kritisera Femen. Jag har inga större problem med den organisationens skabrösa metoder. Så ser förändring ut och har alltid sett ut för de det angår – chockerande. Vems förändring, vilkas hotade privilegium, det handlar om är nästan vid sidan om saken, sånt här ska och får förekomma. Frågan jag ställer mig är vilken norm man underhåller som väljer att antingen fördöma, hylla eller förhålla sig neutral till en sån aktion? Vilka konsekvenser det har, är också intressant att fundera på.

Det finns säkert nån som kan spalta upp det, men de allra flesta gör nog vad majoriteten redan valt att göra: ta ställning efter det som uppfattas som “normen” i de sociala sammanhang man ingår. Det gäller att tycka först, då har man störst chanser att influera, men den som tycker först har å andra sidan tänkt minst.