En tonåring i USA uttrycker sig otroligt jävla dumt, under ett videospel och riskerar tio års fängelse. Killen grälade med en annan spelare, som tyckte att han skulle ta livet av sig. Då svarade killen med att om han tog livet av sig, skulle han göra en “Columbine” — dvs skjuta folk på skolan. Den han grälade med anmälde honom, och ett par dagar senare plockade FBI upp honom. För att skynda på processen så erkände han att han sagt det han gjorde, och kan nu få tio års fängelse samt böter om 250000 dollar. Mamman säger i artikeln att hon ser det relevanta i att anmäla när någon säger dylikt, med tanke på vad som hänt i USA ett antal gånger, med skolskjutningar osv, men att just den här situationen är ett falskt alarm.

Sitter och funderar på om det var själva orden som var olagliga, eller om anmälningen egentligen var befogad enbart för att det skulle kunna vara något som indikerar att en olaglig handling är på gång. Känner inte till tillräckligt om amerikansk lagstiftning. Jag tänker att själva grejen är väl att förhindra att en skolskjutning genomförs, kanske inte nödvändigtvis att förhindra att folk säger dumma jävla grejer. Det blir nån slags ändamålsglidning här som antagligen behöver funderas på.

Ibland när diskussionerna om näthat uppstår bekymrar jag mig om svårigheterna att skilja mellan sakerna som handlar om att det är förbannat otrevligt att behandla folk hur som helst och renodlade hot som kan leda till att något bra mycket hemskare än att nån är oförskämd mot en. Det går inte att dra ett streck i sanden mellan ord och ord, så att säga. Kanske är det så att man måste acceptera att bli utredd för korkade saker man sagt om det är en indikation på att värre saker kan hända — men då borde det också kunna gå att avfärda något som falskalarm, upplever jag.

Psykologin här är väl det där med att ingen vill väl riktigt vara den som friar någon hur lite risk det än finns att något eskalerar och “blir på riktigt”. Vi fäller hellre än friar idag, kan man säga utan att överdriva.

Näthat är på riktigt — den där varianten som handlar om att plåga eller kanske rentav skada en människa både fysiskt och psykiskt. Men det finns även ett brett fält av “jamen, det är ju bara på låtsas, inte ska det tas på allvar”, här nånstans också. Det är helt enkelt nån slags proportionalitet som behöver funderas på här. Avsikten att förhindra mord och våld, och uppfostra folk hamnar i samma retoriska klunga och den är rätt klurig att navigera i.

Jag behöver inte gå längre än till mig själv när jag bestämde mig för att blogga om detta: jag vill inte riskera vara nån som ursäktar folks korkade beteende, det är inte okej att vräka ur sig såna här saker i tid och otid. Dessutom är det ju en morsa som uttrycker det där om “falskt alarm”, hur mycket kan jag lita på det, kanske är killen en fara för samhället — jag kan ju inte veta. Vad det i sig innebär för utrymmet att uttrycka sig fritt är lite av en rysare att fundera på.

Idag pendlar vi mellan ett slags tvång som innebär att ta massvis med skit och acceptera det, eller att inte säga ett dugg eftersom man kan riskera hamna i finkan på grund av vad man säger. Det är två extremer i en och samma debatt, som är djupt olustigt att fundera på.