Jag avskyr att vara kvinna ibland. Allt detta jävla ansvar jag ska bära omkring på. Att jag alltid måste passa mig och vara “rätt”, tycka “rätt saker på rätt sätt” om jag alls över huvud taget ens ska fundera på att uttrycka mig alls. Bitterheten jag kan överfallas av, i rent misstroende på mig själv p.g.a. mitt kön är ibland överväldigande. Jag läser ofta hur någon recenserar en kvinna eller tjej som sagt eller gjort något, och har flera gånger kommit på mig själv med att undermedvetet checka av det på nån slags lista över “saker jag lovar mig själv att inte göra”.

Inte använda för mycket smink — check. Inte vara ful — check. Inte vara högljudd — check. Inte ha en åsikt utan att ha bevisföring ner i minsta detalj — check. Inte vara besvärlig — check. Inte visa känslor — check. Inte bli arg — check. Inte tro att jag är något — check.

Logiskt vet jag att jag inte har ett ensamt ansvar, känslomässigt är oftast reflexen att ta det. Det jag ruttnar på i min kvinnlighet är helt enkelt det där med att jag egentligen aldrig fått det där med att skita i saker gratis. Skita i när andra lägger på mig ett ansvar som jag inte på något vis i världen är skyldig att leva upp till. Skita i att jag inte är så himla perfekt eller rätt i alla situationer alltid. Skita i att vara snygg till och med. Allt det har jag fått kämpa mig till genom massor av funderingar och självspäkande och inte minst agera mot något som ibland känts som att gå emot min natur.

Självhatet som nästan helt handlar om det kön jag råkat födas in i, är som sagt överväldigande ibland. Och det är såklart inte naturligt. Det är vad logiken säger mig — jag är varken bättre eller sämre än andra, men ändå så tar jag på mig ett ansvar jag inte är skyldig till att ta på mig. När Peter He1lman skriver att kvinnors rädsla skapar ett sämre samhället, vill jag nånstans förstå vad han menar.


“Ert agerande” återknyter till en diskussion om att någon kände obehag att gå hem från bussen med någon som gick efter. Han upplever alltså, att den oron som många av oss känner skapar problem i samhället, skapar kyla och misstro rent av. Att han själv kanske behöver “tänka annorlunda” föresvävar honom inte, den kyla och misstro han känner kanske är hans egna ansvar, om nu hans resonemang innehåller nån slags relevans, men det gör han inte.

Själv så tar jag på mig helt ansvaret för mig själv. Det är jag som är rädd, det är jag som tar en taxi på kvällen hellre än åker tunnelbana sent. Det var jag som valde att bli tjock för att slippa behöva leva upp till att vara “snygg tjej”. Det är min rädsla efter att ha blivit nedsparkad och påhoppad ett antal gånger, och det är min lösning att försöka ta bort mig från såna situationer. Det är därför som He1lmans kommentar framstår mig som orättvist. Jag tar ju redan det ansvaret, men ändå har han problem med det.

Det duger helt enkelt inte att folk förändrar sig själva, sina liv och vanor, för att blidka det där som tydligen inte går att råda bot på.

Samtidigt som mitt kulturella ok gör att jag hamnar i ett slags självhat, mellan varven, så borde jag tycka om mig själv. Jag gör ju allt rätt, enligt den där listan. Jag lever undanskymt, jag utsätter mig inte för faror, jag tar mitt ansvar som kvinna och försöker vara balanserad och rättvis. Allt det där som en kvinna påstås behöva vara och göra. Jag har i och för sig lite dåligt samvete ibland som tror att jag är något när jag twittrar och gplussar mina åsikter, så försöker passa mig att inte ta för mycket plats där. Bloggen inte så mkt, den kan folk undvika, men i flödet på sociala medieplattformarna behöver jag ju ta lite större hänsyn till att inte folk ska behöva ta för mycket av mig, som människa.

Jag varierar mig, betalar mina skatter, är överlag en schysst människa som tar ansvar. Jag tar massvis med ansvar. Alldeles åt helvete med ansvar. Det är liksom min roll. Men ändå räcker det inte. Jag förändrar mig, är flexibel, samlar på mig synpunkter dagligen från folk som förklarar hur jag ska vara och hur jag ska tänka. Jag försöker ta hänsyn till alla sidor i debatten, och fördömer sällan eller aldrig någon — hur mycket de än trampar i klaveret eller beter sig illa. Jag är ju inte en bättre människa än någon annan och upplever mig inte ha den rätten.

Samhället har en stor supporter i mig, Jag förändrar mig för att orsaka så lite skada som möjligt, uttrycker mig så schysst och icke-fördömande jag kan, för att inte förtrycka eller förringa andra människor. Jag är en okej människa, som sällan eller aldrig uttrycker mig som ett offer och spelar varken dum eller Allan. Ändå så duger det inte.

Inget jag gör duger, min rädsla som kommer från ett tryck utifrån och en utsatthet är fel. Till och med när jag gör allt för att inte klistra på det ansvaret på andra, utan tar det själv. Det duger inte. Jag duger inte.

Jag önskar ibland att jag hade det i mig att be er alla fara åt helvete. Att ge fan i att stirra er så blinda på vad andra gör och i princip aldrig ta på er något eget ansvar, som de söndercurlade nya jävla vuxengenerationer ni är. Ni som växt upp och tror att ni är så jävla viktiga och vettiga, på andras bekostnad. Jag önskar att jag hade det i mig att be dig hålla käften när du sitter och kverulerar över saker och kritiserar folk för att inte göra tillräckligt, när du själv är så jävla rättfärdig att du tror att du skiter guld. Men det gör jag inte, så tänkte att det är dags nu.

Nu är jag är lagom mycket sminkad, undviker att sträva efter kändisskap, tjock och gammal och under radarn, och känner mellan varven min alldeles egna version av rättfärdigande. Lyckligtvis är inte självhatet ständigt närvarande, och jag har nog ett ganska sunt självförtroende i det stora hela. Men ibland så måste jag ifrågasätta det och undrar om det är mina egna värderingar som gör att jag känner mig trygg i mig själv, eller för att jag checkat av den där listan som andra bestämt är av värde.

Om det nu är så att jag är en bättre människa för att jag checkar av listan över dina “måsten” — då är det nog som så, min vän, att du som vägrar ta ansvar, behöver göra det också. Seså, se nu till att vara allt det där samhället behöver, så vi känner lite mer förtroende och kärlek i tillvaron. Om det inte är rimligt, så håll du då din stora jävla käft om hur andra ska bete sig eller vara och dra åt helvete.