Befinner jag mig i ett sammanhang där den sociala attityden är för mig ohållbar, behöver jag modet att kunna sätta mig upp mot det. Visa att det finns nyanser och andra saker att beakta än det de i gruppen sett som avgörande. Ofta när sådant händer så upplever jag att det alltid finns andra som tänkt samma sak som jag, men varit tysta. De har tänkt att de kanske varit ensamma om det, eller bråkat så många gånger tidigare att de inte orkade just den här gången, eller dylikt.

Som människor, även i grupp, siktar vi alltid mot “rätt svar”. Detta gäller, detta är den tydlighet vi behöver i vår vardag. Var sak på sin plats. Det innebär att vi ibland har möblerat samhället alldeles åt helvete för svårmanövrerat för olika grupper. När saker ifrågasätts, uppfattas det som att det skapas oordning dock, ironiskt nog. Man kanske har för bråttom rent av, anser någon av de som säger sig vara välvilligt inställda och kan se att något är fel. Vill att man ska vänta lite.

Där är det sociala trycket ovärderligt. Kanske måste man rent av bli arg och kanske till och med elak, för att polletten ska ramla ner. Dels skapar det utrymme för de som varit tysta att få hålla med och visa att, nej, det här är faktiskt inte okej. Dels skapar det en vetskap om att något man tagit för givet och sett som ordning och reda, varit en labyrint för många, där återvändsgränderna är alldeles för vanligt återkommande.

Det går att se både när ett antal människor uttrycker sig om fotbolls-EM, likväl som när någon kritiserar ett motiv till en T-shirt på H&M. Några uppfattar sig vara i ett socialt sammanhang där det är helt acceptabelt att säga något, som upptäcks och lyfts i ett annat socialt sammanhang där det uppfattas som alldeles åt helvete.

Alldeles oavsett vilken “sida” om saken, så är det samma mekanik och den kan lika gärna slå mot dig som att du ingår i den och slå mot andra: Du kan först ingå i en grupp där det normala är att kritiserar kvinnliga fotbollsspelare ohämmat och nedvärderande, och i nästa ögonblick vara målet för en grupp som kritiserar dig, lika ohämmat. Från överlägsen till underlägsen inom loppet av ett dygn. Det är så det fungerar. Det är det sociala trycket, som nu förstärkts oerhört av internet.

Vi i samhället behöver i högre utsträckning lära oss att det handlar om att dehumanisera olika grupper för att bekräfta den egna gruppen. Grupperna är emellertid inte lika självklara längre. Det växer fram en social konstruktion i ett mycket större sammanhang, baserat på precis samma psykologi som alltid funnits, än vi någonsin befunnit oss i tidigare. Ditt utrymme blir dock inte mindre för att grupperna blir större. Det är bara inte lika självklart att din världsbild är “helt korrekt” per din grupps definition. Det har den antagligen aldrig varit — nu finns det bara fler som orkar hojta till när det beger sig, som andra som är tysta kan hänga på. På gott och ont.

Attityderna — vem det är synd om, vem som har rätt att bli förbannad och vad som är rätt kommer alltid att hanteras så här. Det är det enda verktyget vi har. För att folk uttrycker sig dumt, korkat eller elakt är inte en lagstiftningsfråga och kan aldrig bli. Det kommer alltid att finnas någon som håller med dig, men det kommer även alltid finnas någon som inte håller med. Till och med i ditt sociala sammanhang. I din sociala sfär. Jag tänker att det skapar en känsla av otrygghet, när man upptäcker det.

Igår såg vi hur några som uttryckt sig illa ångrade sig, på grund av den enorma reaktion det skapade. Beroende på perspektiv antingen fungerade det sociala trycket eller så tystades någon från att uttrycka sig fritt. Båda perspektiven har sina meriter. Det är inte nödvändigtvis synd om någon i det här sammanhanget, men det är en ganska mäktig uppvisning i hur vi människor fungerar och hur socialt tryck skapar ringar på vattnet. Det som skickas ut har en benägenhet att komma tillbaka, så småningom.

En sak som jag upplever som väldigt viktig här, är att skillnad ses på attityder som kan behöva ett socialt tryck för att förändras, och hotfullhet som kräver polisiära insatser. Den gråzonen däremellan, där det ena göder det andra med rättfärdighet, är en luring, men där har det egentligen redan uppstått en social norm: det är åt helvete med hot och våld. Näthat som ord är väldigt otillräckligt därvidlag och jag upplever det som att det används lite väl slarvigt ibland. För näthatas gör det, i alla grupper, det är mest bara vad det sociala trycket säger är okej att hata för ögonblicket.