Jag såg dokumentären “Hot Coffee” (den finns i några dagar till på SVTPlay) och insåg med en växande känsla av skam, att jag gått på marknadsföring gjord i syfte att lura allmänheten att acceptera, för vanliga människor, sämre lagstiftning. Dokumentären tacklar en utveckling i det amerikanska rättsväsendet som går ut på att företag som begår misstag, misstag som ibland skadar eller rent av dödar människor, ska slippa ta ansvar.

Nu vet jag att jag inte är ensam om att tänka att amrisarna är pigga på att “okynnesstämma” företag för att kunna göra sig en hacka. Det är en myt som propellerats av företag själva såväl som Hollywoodproducerade tv-program och filmer. De flesta av oss är nog ganska övertygade om att det är något av ett problem.

Dokumentären lyfter emellertid en hel del besvärande fakta, och man får inse att man själv hjälpt hela industrier att slippa ta ansvar. En man i dokumentären som blev nekad hjälp från staten, hade själv röstat igenom det förslag som gjorde att han inte kunde få det. Förvåningen var stor hos honom, när han berättar att han inte trott att det handlat om verkliga fall av behov, utan om att begränsa fallen av lurendrejeri.

Jag känner väldigt mycket igen det där i svenska sammanhang — där det envisas med att framhållas att det är så många som lurar till sig pengar i form av bidrag osv. Visst, har jag själv sagt, det kanske finns några som gör det. Accepterat det som en slags sanning och därmed hjälpt till att upplyfta det  till ett problem av så pass stora mått att de som verkligen behöver hjälp inte får den. Den underliggande misstanken om att folk antagligen luras, har cementerats in i världfärdssystemets varumärke.

Härom dagen dök det upp en artikel i brittiska tidningen Independent, som förtäljer att vanligt folk på gatan är synnerligen okunniga om sakernas tillstånd. Om nästan allt. En forskningsrapport har publicerats som listar tio exempel om saker som folk helt enkelt har fel om, där bland annat bidragsfusk och andelen brottslighet tros vara bra mycket högre än det faktiskt är.

Hetan Shah, executive director of the Royal Statistical Society, said: “Our data poses real challenges for policymakers. How can you develop good policy when public perceptions can be so out of kilter with the evidence?”

För att översätta svaret Hetan Shah ger på sin egna fråga: “Vi behöver se tre saker hända: Först behöver politiker bli bättre på att prata om de verkliga problemen istället för att spinna statistik. Sen behöver media genuint försöka att belysa frågeställningar, istället för att använda statistik för att sensationalisera. Slutligen behöver vi bättre undervisning i läs- och skrivkunnighet för statistik, så att människor blir bättre på att förstå bevisning.”

Vi är alla dumma i huvudet, nånstans. Vi går på saker — även de mest intellektuella och smarta personerna i samhället. Inte sällan för att vi är empatiska och vill väl. Även de som ibland använder sig av manipulation för att få som de vill har nog svårt att undvika att bli manipulerade själva. Vår dumhet verkar onekligen förklaras av att det både är bra business och skapar en lättmanövrerad politisk “marknad”.

Det känns inte bra att ha hjälpt till med detta.