Person eller princip? Jag har snackat om det på olika sätt, när det handlar om Assange exempelvis. Där jag tycker att Wikileaks är värt att ställa mig på barrikaderna för, blir det inte lika enkelt när det handlar om Assange. Han är en människa, det förstnämnda är en princip. Det förhindrar såklart inte att jag ställer upp bakom olika människor och försvarar dessa, men det är ändå en skillnad nånstans, i vad som är vad. Den skillnaden är bara tydlig för mig själv, emellertid, och jag har svårt att se i debatterna, om andra känner den skillnaden.

Oförskämda, dryga eller på olika sätt provocerande människor är exempelvis väldigt svårt att acceptera. Jag läste exempelvis historian bakom Rosa Parks. Det hon gjorde skapade eko i hela USA och var en viktig pusselbit i det sedemera framgångsrika agiterandet mot segregation och orättvisor för den svarta befolkningen. Det var väldigt viktigt att det var just hon.

De där som blir symboler för olika principiella skiften i samhällen, måste nånstans vara svåra att kritisera. Många känner sig manade att flyga rättfärdighetens flagga, men få går till historien. Hur bra vi än upplever en princip, så har vi väldigt svårt att uppbåda nån form av engagemang om symbolen för principen, inte riktigt lever upp till nån slags “obefläckad” standard. Det är en svaghet hos oss människor, en slags “ingen rök utan eld”-fenomen, som många gånger bromsar viktiga förändringar, för att inte tala om att det många gånger låter orättvisor få fortgå, för de som drabbas “nog antagligen gjort något för att förtjäna det”.

Snowden är lite av en vit fläck på kartan för de flesta av oss, och har nog uppnått nån slags allmän status av att vara “ren som snö”. Själv har jag fått gott intryck av honom, han är vältalig, verkar principfast och inte arrogant. Egentligen, helt oviktiga anledningar att känna förtroende för någon, men så fungerar vi. Så länge han uppfattas som helylle, schysst snubbe, kommer han att fortsätta ha folks stöd. Det blir både han och principen som får stöd och är en win-win, så att säga.

Assange framstår mig däremot inte som särskilt helylle. En rätt arrogant typ, faktiskt, som gjort sig viktigare än han är, skulle jag kanske beskriva min magkänsla om honom. Återigen, helt oviktiga anledningar till att inte känna förtroende för, eller stå upp bakom de principiella frågeställningar som hotas av det han företräder. Han är helt enkelt en kass företrädare för mänskliga rättigheter, helt utan att det egentligen borde spela nån roll.

Nåt som har varit uppenbart genom historien är att viktiga principer behöver förgrundsgestalter att hänga upp frågeställningarna kring. Rosa Parks var mycket väl medveten om det. Det var därför det antagligen inte var en spontan händelse, som många av oss fått intryck av, när hon vägrade flytta på sig på bussen. Det var noggrant planerat, och en medveten provokation ämnad att skapa effekt. Hade allmänheten uppfattat händelsen som krass strategi, snarare än allmänmänsklig, kanske inte Rosa Parks insats uppmärksammats.

I själva verket genomfördes antagligen många, många såna här vardagliga protester under den här perioden i USA, mer eller mindre noggrant och med tiden, av noggrant utvalda representanter. Vissa adopterades av allmänheten som väsentliga och gick in i folkets hjärtan, andra passerade obemärkt, där någon eller några rentav lyftes som karaktärssvaga som inte visste sin plats. Kanske uppfattades de som arroganta, som “gjorde sig viktigare än de var”. Rosa Parks ansågs säkert av vissa som politiskt provocerande, men allmänheten gjorde det inte och det till stora delar pga hur press och politiker behandlat henne.

Att vara anhängare av en princip kan ibland innebära att man framstår vara anhängare av någon eller några personer som tagit plats eller lyfts som talespersoner i ämnet. Likväl som att någon valt det själv, kan människor som har vanskliga skelett i garderoben lyftas som profilerande för en rörelse. Det är antagligen strategisk a och o, att klistra på rörelser och företeelser oönskade egenskaper i form av misshagliga människor.

Mandela, exempelvis, som ligger för döden står för en enorm förändring i Sydafrika, sägs ha kallats terrorist för inte alltför länge sedan, till och med av Moderaterna, men hyllas idag som hjälte av de flesta. Han vann, trots över tjugo år i fängelse. Tanken svindlar — det var antagligen mycket lättare att se honom som nån kriminell typ som ville tvinga fram något som vanligt, hederligt folk inte förtjänade, sånt avskriver vi ju andra för dagligen. Men han vann och historien skrivs ur hans perspektiv. Tack och lov, kanske rent av?

Jag har svårt att välja personer framför ideologier och principer. Jag tycker inte att någon människa, hur ren, fin och hygglig denne är, ska bära ansvar för principer som borde bäras kollektivt. Principer behöver gro i nån slags medborgerlig konsensus, och utvecklas där också, det spelar ingen roll hur liberal principen än är. Det är inte bra när en princip vilar på en persons axlar och godtycke. Å andra sidan, trots att jag känner så, så reagerar jag precis lika mänskligt som alla andra, och sitter och tittar på någon och bestämmer mig för om denne är en God Människa TM, eller inte. Undrar om det rent av är hårdkodat i hjärnan…

Personkult blir det när folk uttrycker sig som om att en person inte kan kritiseras för då skadas principen. Det har uppstått en sådan runt Rosa Parks, välförtjänt på sätt och vis, men även intressant att se hur mytbildningen ser ut för att hon ska hålla som symbol. Det är en svaghet hos oss, att vi inte klarar av att se skillnad på princip och människa. Och det är en svaghet att vi framstår inte riktigt tycka om oss själva som människor, som goda nog, utan gärna vill helgonförklara istället. Varför skulle det vara så fel att Rosa Parks var politiskt aktiv, medveten och slogs strategiskt? Jag tänker att det är oerhört intressant att fundera på varför vi har så svårt för att människor är människor.

Här finns ingen möjlighet att ha rätt, vara sann eller riktig som jag ser det — dvs, det finns inga sätt egentligen att välja rätt mellan person och princip. Du kan till exempel satsa på fel person som visar sig vara miss-representativ för den princip du upplever viktig, och principen tar stryk. Även om du väljer att inte stötta en person som representerar frågeställningen du vill lyfta, så förlorar principen, då det likt väl kommer att handla om personen och dess koppling till frågeställningen. Du måste välja, och när du gör det väljer du med magen — hur rotad du än anser dig vara i nån slags fakta. Och det vette fanken om det är så himla bra.

Jag har ingen aning om det ens går att bråka om en princip utan att det finns ett mänskligt ansikte på den; abstraktioner har ofta svårt att få fäste — det måste kännas relevant och vara identifierbart på nåt sätt. Men jag upplever det som att det inte riktigt fungerar sådär jättebra med den här svaga kopplingen till nån slags faktabaserad verklighet heller.

Problematiken yttrar sig på lite olika sätt. Misstroendet kring Assange gör att frågeställningar om meddelarskydd och vikten av läckor i samhället får stryk. Det ganska stora förtroendet för Snowden gör att om han visar sig vara mänskligt felbar, så kan han falla rätt långt pga den pedestal han placerats på. Och det har börjat ramla in olika försök att peta ner honom några snäpp.

En författare i svenskan gjorde verkshöjd av rent mjöl i påsen-argument, och till min stora förvåning gör dessutom FRA ett utspel som går ut på att misskreditera Snowden. Det senare framställs visserligen vara en enskild anställd på FRA, men det skulle väl vara mer än lovligt naivt av mig att köpa det rakt av, tänker jag.

Här finns en nisch, ett tillfälle, att skapa misstroende mot en person av sina egna randiga och rutiga skäl och det är inte helt lätt att ställa sig och säga att någon som anklagas för att ha svag karaktär eller vad det nu kan handla om, minsann inte alls går att kritisera.

För det stämmer inte, jag kan ju inte försvara Snowden som person för jag vet inte ett skit om honom eller hans värdegrund. Jag kan bara döma utifrån vad jag har sett — och mitt intresse av att de här frågeställningarna lyfts gör ju att jag dessutom har nåt slags behov av en förgrundsgestalt som skapar förtroende. Inte minst för att frågan ska kunna bryta igenom alla olika lager i samhället. Men här nånstans är det principen som är viktigast. Snowden skulle kunna vara en ryggradslös amöba, det borde inte spela nån roll.

Till skillnad från Snowden har Assange en våldtäktsanklagelse som drar ner möjligheterna att känna nåt slags förtroende för honom. Journalistförbundet i Sverige valde till exempel att inte skriva under en internationell motion om visselblåsare eftersom de upplevde det som att motionen hjälper Assange såväl som Wikileaks. Det personliga stödet vill inte ges, så stödet som kanske är principiellt existerande för Wikileaks får vika undan. Jag undrar om det känns besvärligt i magtrakten, jag tänker att jag själv skulle tycka det vore småbesvärligt.

Skilj mellan sak och person skriver en annan journalist om Varg Vikernes, i en intressant artikel om hur någon kan vara en hemsk person men viktig ändå, ungefär. Det kan ju såklart — och bör — debatteras, jag har själv t.ex. undrat varför jag kan “förlåta” Lennon som var hustrumisshandlare, men klarar inte av att lyssna på Gary Glitter nånsin igen, då han har våldfört sig på barn. Det är magen, som bestämmer nånstans. Här finns egentligen ingen konsensus-princip att luta sig mot.

Vi har generellt sett svårt att acceptera det mänskliga, men vi behöver en människa för att lyfta principer. Det fula i världen blir lite extra fult och det fina blir lite extra fint. Det är lite som att vi tar till en nästan Grimm-betonad förklaringsmodell om människor. Många gånger till principernas bekostnad. Hur ofta har vi inte sett hur någon vägrat acceptera någons argument, då det levererats av någon anonymt?

Det sägs att man kan se ett lands demokratiska kvaliteter på det sätt som de behandlar sina fångar. Ibland tänker jag detsamma på det när det gäller det abstrakta i hur vi behandlar våra principer. Principerna är större än enskilda människor. Människor, däremot, kan liksom inte vara större än en människa. Det innebär inte att de ska ursäktas när de gör övertramp, men det innebär inte heller att de ska vara fullständigt rättslösa eller inte har relevanta bidrag till mänskligheten heller.

Det är jobbigt att vara människa och de har alla varit människor som vunnit mark i mänsklighetens intresse. Jag tänker att ingen av dem var så himla fin och nobel som vi vill tro. Eller ens så ond och elak, som är enklare att angripa. Vi drar i vilket fall som helst våra personliga streck i sanden, om än de antagligen skulle bli väldigt kringelikrokiga om de raddades upp bredvid varandra — på ett principellt plan.