2

Jag blev chockad och drabbades av ett enormt dåligt samvete när jag fick veta att Breanna Manning existerade. Breanna Manning är ett namn som Bradley valde själv, enligt chattloggar. Varje gång jag ska skriva om, tänker på eller diskutera Manning i olika sammanhang så får jag en tagg i magen. Vad är egentligen rätt här — att låta Bradley få vara Breanna eller acceptera att det blir “enklare för alla involverade” att säga “han”?

Några skrev nämligen i ett tidigt läge att det bara krånglar till saker, och när jag funderar på vad det var som drev mig att skriva inläggen om att Bradley kallar sig Breanna — så tror jag att det till största delen berodde på just den inställningen. Så lite som det hjälper Breanna, så är det en strömning i samhället som är allvarlig och behöver ifrågasättas.

Vi människor är “krångliga”. Vi är komplexa individer som existerar i komplexa grupper och varierande kulturella normer. Allt måste inte vara så förbannat enkelt och bekvämt eller passa in i färdigförpackade stereotyper, lite krångel ska vi som sitter hemma i all bekvämlighet och “tycker till” om saker kunna stå ut med.

Jag har fått lite kritik som gjorde valet att inte bara låta Bradley få vara Breanna i mitt medvetande, utan även lyfte detta offentligt. En del befogad, och annan vars tonläge gör mig mer övertygad om att det är viktigt att lyfta detta. Jag gjorde ett val att ta ställning för Breannas rätt att få existera, då mitt intryck är att den här människan har inte fått vara den hon är. Jag ville helt enkelt inte hjälpa till att utsätta henne för ytterligare tryck.

Andra har valt att tona ner just den här sidan av Mannings liv. Det kan handla om att Manning stressas att ta beslut om sig själv och sin könstillhörighet — vilket jag tycker är en tänk- och hedervärd grund att ta ett beslut på och jag respekterar det. Men det kan även handla om PR-motiv. Och det var ytterligare en sån där grej som motiverar mig — “så här” ska man vara och se ut för att få största möjliga respekt och förtroende i olika sammanhang.

Vi har en kollektiv benägenhet att överge människor i den stund de är mänskliga, ironiskt nog. Det blev en slags personlig känslomässig gardering; Manning är banne mig inte en sämre människa pga sin könsidentitet och jag kan tycka att det är relevant att våga lyfta det mellan varven.

Nu handlar även det här om att vi alla som har synpunkter befinner sig i ett kunskapsvakuum. Vi kan sitta och tjafsa med varandra i oändlighet, och jag erkänner att jag tycker det är djupt obehagligt att det finns en nivå av att “välja vad man ska tycka”, snarare än att vi vet säkert vad som är vad. Samtidigt som vi kämpar för våra rättigheter, så blir det lätt att tappa blicken på bollen, för den vars rättigheter helt ignorerats.

Det blir ytterligare en nivå av det dåliga samvete jag drabbas av när det gäller detta. Vilken oerhörd lyx, att kunna sitta här och ha åsikter, när det tog evigheter innan Manning ens fick möjlighet att få sin fråga hörd i en domstol. Det har rapporterats om tortyrliknande förhållanden och de mest grundläggande rättigheter har förvägrats den här människan in i det längsta. Hela världen har synpunkter om Manning. Alla diskussioner i ämnet blir nästan per definition själviska, även om det är av välvilja, min egen inkluderad, när Manning själv inte kan delta i debatterna.

BL78bGvCAAA31Mb

Även om det nu inte gick att fälla Manning för att ha “hjälpt främmande makt”, som fanns med på listan över anklagelser, så spekuleras det i straff på hundratals år för resterande brottsrubriceringar. Det är helt vedervärdigt. Alldeles oavsett om Manning idag identifierar sig som man eller kvinna, av strategiska skäl eller personliga behov, så är det för jävligt.

Mitt hjärta går i tusen bitar, när jag läser citatet överst (finns på wikipedia från en chattlogg). Jag har ett personligt behov, baserat både på empati och på frustration över att inte kunna göra mer, att försöka hålla dörren öppen för att det är helt okej att Breanna Manning existerar och att hon har både stöd och respekt, om än i aldrig så liten skala. Det varken förändrar eller förmildrar den orättvisa jag upplever att Manning utsätts för, men jag upplever det som det allra minsta jag kan göra.

Det är inte en krigsförklaring i nåt slags genuskrig — det är en kärleksförklaring och ett tack.

Uppdatering 22 augusti 2013: Nu har domen fallit mot Manning, och hon har gått ut med ett pressmeddelande att hon nu vill omtalas och ses som kvinna. Namnet Breanna är ändrat, så nu heter hon Chelsea Manning.