När jag läste att Piratpartiet polisanmält IT-ministern Anna-Karin Hatt, så tänkte jag att det var en ganska pedagogisk väg att gå, för att illustrera åtminstone ett, av flera krångliga problem med hur upphovsrättslagstiftningen ser ut idag. I de efterföljande diskussionerna är alla ganska överens om att det inte kommer att leda till någon form av straff för IT-ministern, vilket ska kommas ihåg också i sig är illustrativt för problemet.

Eftersom det inte finns digital citaträtt, så har vi hamnat i en situation där en lag kanske eller kanske inte implementeras, p.g.a upphovsrättsinnehavares godtycke. Ett godtycke som sällan handlar om att “artister ska få betalt”.

Vet inte om ni minns killen som publicerade delar av en grafik från DN i en redaktionell kommentar om innehållet? Jag vet inte hur det gått sen dess — men det handlar alltså om att DN har inställningen att “det som är deras, skickar de ut fakturor för”. En ganska rakt upp och ner-inställning, som jag gissar baseras på princip. Att inte alla får fakturor som bryter mot den här regeln hänger antagligen mer på logistik än nåt slags urval av vilka de ska ge sig på, även om det är en gissning och inte riktigt går att veta. Det i sig skapar ett utrymme för att folk kan luras att tro att det är i sin ordning att citera ur tidningar när man ser folk i sitt flöde göra det dagligen.

Sen har vi ju Genusfotografen — som, om han hade gjort den analys och recension han gjorde på papper, dvs analogt, så hade det varit helt i sin ordning. Men i den stund det är publicerat digitalt så är det plötsligt inte tillåtet längre. Hela fallet illustrerar det omöjliga i att veta vad som är vad, som användare, när själva aktiviteten är tillåten i ett fall, men förbjuden i ett annat.

Genusfotografen drabbades ytterligare en gång, vilket skapar en naturlig övergång till ämnet “de som använder sig av den här inkonsekvensen för att censurera”. Sajten “Inte rasist, men…” fick ett käckt litet hotbrev från den främlingsfientliga sidan Dispatch International. 50000 kronor vill de ha, för att en bild användes som en illustration i en satirisk jämförelse med historiskt rasistbildspråk. Upphovsrättsinnehavaren bryr sig inte ens om att dölja att de inte vill bli citerade i ett kritiskt ljus och skriver det rakt ut att beloppet baseras på den ilska som de upplever av att bli granskade.

Bildombudsmannen kommer ni väl i alla fall ihåg? Som skapat sig en affärsverksamhet på det där med att folk generellt sett är ganska okunniga om vad som gäller. En krass utveckling som handlar helt om att mjölka folk på pengar i det gränsland av okunskap som uppstått. Det sker såpass automatiskt att även felaktiga fakturor går ut. Jag har många gånger undrat hur stort mörkertalet är för inbetalningar som skett, där Bildombudsmannen tagit en rövare och folk gått på det.

Trots att det blir allt vanligare att höra talas om såna här saker, så är det som att det inte riktigt sjunker in att upphovsrättslagstiftningen haltar betänkligt med allmänt rättsmedvetande och gnisslar rejält när den kommer på kollisionskurs med andra rättigheter — som yttrandefrihet, t.ex. Men nästan värre — lagen tillämpas godtyckligt av rättighetsinnehavare, och enskilda väljs ut av anledningar som när man börjar syna saken i sömmarna, ofta är oetiska och inte det minsta representerar andemeningen i lagstiftningen.

När jag ser att frågor inspirerats av polisanmälningen av Anna-Karin Hatt (C) som går ut på “men hur ska artister få betalt”, blir jag helt enkelt lite fundersam över hur de tänker sig att ovanstående hjälper artister att få betalt och undrar hur hårt de upplever att IT-ministern ska bestraffas för detta?

Vår IT-minister vet inte ens om att reglerna fungerar så här. Till och med några poliser uppmärksammades på att en video de skapat innebar ett upphovsrättsintrång. Vi behöver inse att lagstiftningen inte stämmer överens med det allmänna rättsmedvetandet, ända in i den lagstiftande församlingen och de som är satta att se till att lagarna efterlevs.

Det fungerar inte som det ser ut idag och det behöver ändras.